Vilken jävla dag

Fick träffa en ny barnmorska. Hemsk, var hon.

Hon tittade mig inte i ögonen en enda gång. Hon talade inte om några resultat för mig förrän jag frågade, och när hon svarade så svarade hon genom att sucka ljudligt, ge siffror och sedan säga ungefär "men det säger väl inte dig något ändå".

När jag lämnat urinprov och provsvaren inte var så bra så skällde hon i stort sett på mig, hon frågade bryskt varför jag inte hade kontaktat vården och "du måste väl ha känt någonting". Hon sa att det var allvarligt, att det kunde påverka barnet och att jag behövde kontakta läkare akut, men när jag frågade om hon kunde hjälpa mig svarade hon ordagrant "I can't do that, what are you talking about?" med otroligt otrevlig ton.

Jag ställde en fråga om sammandragningar och hon bara skakade på huvudet och mumlade något utan att titta upp från sina papper.

Hela upplevelsen var bara fruktansvärd, och jag är INTE den som annars lätt tar åt mig.

Sedan skulle jag boka en läkartid och de hade en 15.20 idag. Då är jag och hämtar S i skolan så jag sa att det var svårt och fanns det möjligtvis en annan tid? Men de verkade tycka att jag inte tog min åkomma på allvar för att jag inte kunde den tiden, och berättade för mig hur otroligt allvarligt det hela var och allt som kunde hända med en obehandlad infektion. Här började tårarna komma. Jag försökte förklara att jag är väldigt orolig och att jag naturligtvis gärna vill ha vård, men att jag inte han lämna min son vin för våg och att jag inte var säker på att jag kunde få tag i min man, eller om han skulle ha möjlighet att göra det.

Så kanske kunde de hjälpa mig att hitta en tid någon annanstans (vilket jag VET är genomförbart för andra receptionister har varit väldigt tillmötesgående tidigare), men nej. Det var den här tiden eller ingen tid som gällde.

Så strulade givetvis Js telefon just då. Men jag bokade tiden och gick hem som ett nervvrak. Till slut, 10 minuter innan jag behövt gå för att hämta S, fick jag äntligen tag i J och han kunde hämta i skolan så att jag kan gå till läkaren om en halvtimme.

Men jag är så fruktansvärt missnöjd att det inte är klokt.

Vecka 17 idag

Idag går jag in i vecka 17 och jag mår okej. Det är jobbigt att må illa och att sova så himla dåligt, få halsbränna och ha huvudvärk.

Men jag orkar med lite saker i alla fall. Jag orkar laga mat, om än enkel sådan, och jag orkar städa en del och i helgen har jag dessutom orkat julpynta lite. Det hade jag aldrig kunnat tro för några veckor sedan.

Vi har massor med mat och godsaker hemma som jag tycker jättemycket om och längtar efter att äta, men så fort jag skall ta mig en tugga säger det bara stopp och det enda jag kan få i mig är grekisk naturell yoghurt, tomater med salt och så knäckemackor med ost, vilket inte är så jätteroligt.

Magen växer och i övermorgon skall jag till min barnmorska igen, och jag hoppas att det blir lite mer givande den här gången. Drömmen hade ju varit att få lyssna på hjärtljud vid något tillfälla innan nästa ultraljud, för att höra så allting är bra innan jag med säkerhet kan känna Barnis röra sig. Ultraljudet är inte förrän om en månad, nämligen.

Men visst känner jag lite fladder då och då, framförallt när jag lagt mig ner på kvällen. På gott och ont. Det är trevligt, mysigt, häftigt och fantastiskt att känna Barnis där inne, men för en orolig mamma som mig är det också obehagligt de dagar jag inte känner något, även om jag vet att det är fullt normalt så här tidigt.

Jag kan inte ha mer än något par byxor längre, för alla andra trycker obekvämt på magen. Det känns lite absurt med tanke på att byxorna inte började bli obekväma förrän kring vecka 28 förra gången, och jag klarade mig med bara ett par mammabyxor och annars många av mina vanliga byxor genom hela graviditeten. Till förlossningen for jag i helt vanliga kläder. Ett långt linne, ett par grå byxor och en kofta.

Så blir det nog inte den här gången, och det känns ändå roligt. Att få vara gravid "på riktigt" med en mage som syns och allt. Tråkigt bara att behöva skaffa mammakläder, eftersom jag inte har någon ork.

Nu är klockan snart 12.00 och jag skall kravla mig ut ur sängen, ta en Lergigan, äta lite och sedan klä på mig och sminka mig i min takt, vilket innebär att jag precis kommer att vara färdig när det är dags att åka hämta S i skolan vid 14.30.

Det är väl så det är

Jag börjar acceptera att det här illamåendet går upp och ner. Idag har jag varit totalt utslagen. Inte ens orkat klä på mig. Kräkts och varit ledsen, mest.

Den där lukten som jag kände överallt i början, som gjorde att jag inte kunde ligga nära S eller J och att jag behövde ha doftljus tända, har kommit tillbaka och jag mår illa av minsta lilla grej.

Energin har försvunnit igen och jag orkar bara med det absolut nödvändigaste, men jag hoppas att jag får en "bra" period igen snart.

Jag vill så gärna julpynta och göra det fint och jag är så himla ledsen att vi inte har något julpynt och att jag inte har ork att åka och handla det heller. Så jag hoppas på mer energi så småningom.

Juldofter skulle säkert hjälpa mitt mående lite, och jag hoppas att jag orkar baka lussekatter inom en överskådlig framtid.

Gnälligt inlägg. Men i den här bloggen skriver jag allt gnäll jag inte vill vräka ur mig någon annanstans.

14+1

Ja, den här bloggen behövs inte så mycket just nu, eftersom graviditeten är offentlig nu för tiden.

Jag mår okej. Mycket bättre än jag gjort på länge, men illamåendet ligger och lurar och jag känner mig svag och trött mest hela tiden.

Man blir irriterad av att aldrig må bra. Jag irriterar mig på allt och alla nästan, men jag försöker att låta bli.

Jag är så himla trött också, eftersom jag vaknar minst en gång i timmen hela nätterna och behöver gå och kissa. Och tröttheten hjälper ju inte direkt humöret, om man säger så.

Idag sov jag till 12.00 och kände mig ändå inte utvilad. Vaknade bara för att jag var kissnödig och sedan kunde jag inte tillåta mig själv att somna om eftersom S skulle hämtas i skolan så småningom.

Min yrsel har kommit tillbaka också. När jag lagar mat måste jag sitta på en pall och jag klarar inte av att stå upp och sminka mig, vilket jag under en period faktiskt kunde.

Men veckorna går i alla fall, och det känns skönt och tryggt. Jag oroar mig inte lika mycket längre.

Skall till min barnmorska i början av december och sedan på ultraljud igen i januari. Jag måste ta tag i att ringa till sjukhuset också och prata om min förlossningsrädsla, men jag vet inte alls vem jag skall vända mig till. Det löser sig säkert.

12+6

Jag vågar nästan inte skriva det, med risk för bakslag, men jag mår mycket bättre!

Jag måste fortfarande sova väldigt mycket, men jag får i mig mat och vätska och orkar vara mig själv till stor del. Jag orkar umgås med min familj, planera, fixa och dona.

Idag hade jag energi till något jag verkligen längtat till. Jag kunde röja upp lite på vår uteplats. Jag rensade bort döda växter och grenar, tömde regnvattenfyllda krukor, sopade undan jord och grus, plockade upp skräp och klädnypor, och organiserade om växterna lite.

Det här är något som i flera veckor har känts som ett omöjligt projekt. Varenda gång jag gått förbi fönstret i trappan som har utsikt rakt ner på uteplatsen så har jag suckat för mig själv och tänkt att "tänk när jag orkar fixa med det där!"

Sopsäckarna med skräp, grenar och lite jord är dock kvar där ute, delvis för att jag inte orkade bära ner dem - och min man var upptagen, men framförallt för att soporna töms på måndagar så idag tror jag inte att de fått plats.

Så framåt går det absolut, även om jag fortfarande håller på att kräkas varje gång jag borstar tänderna och hela tiden får dras med ett lätt illamående.

Jag har hittat en väldigt god alkoholfri öl som både dämpar mitt illamående och släcker min törst, och så har jag hittat vanligt svart te utan koffein, båda två i vår närmaste mataffär. Små vinster som gör vardagen lättare.

Något annat som gör vardagen lättare är att min svåger är här. En av de personer jag blir på bra humör bara av att sitta i samma rum som.

Annars är humöret sådär. Jag är labil och lättirriterad och småsaker som aldrig skulle ha stört mig i vanliga fall blir nu helt otroligt stora problem. Det beror främst på hormoner, men även på en irriterande huvudvärk som aldrig vill ge med sig.

Men jag är medveten om problemet och försöker tänka på det. Livet blir så mycket lättare när man inte är småsur.

Min stora förhoppning är nu att kunna åka med sexåringen till Ikea nästa helg och köpa julsaker, att jag kommer att må tillräckligt bra för det.

Vecka 12+2

Allting går framåt. Jag har mått okej de senaste dagarna och till och med orkat dammsuga, sminka mig och fixa håret! Det känns som att jag sakta men säkert återgår till att vara mig själv.

Mannen är tillbaka också, till vår stora glädje. Han hade med sig saltlakrits till mig, Bamsetidning till sexåringen och så en liten body till Barnis. Så himla gulligt.

Sexåringen hade också en body med moln på när han var bebis.

Idag var jag på ultraljud igen och gjorde KUB-test. Allting såg bra ut och jag fick se Barnis sprattla omkring. Jag köpte en bild också, mest för att det kändes dumt att säga nej. Jag kände mig lite som Miranda i Sex and the City, att det förväntades att jag skulle vara alldeles gråtfärdig och tycka att det var så himla häftigt.

Och alltså, det ÄR ju häftigt, det här med att vänta barn. Och det kändes verkligen jättebra att se att Barnis rörde sig och sprattlade omkring. Men på de där bilderna de skriver ut så ser man ju inte så jättemycket, och alla ser ju likadana ut ändå. 

Men jag är lättad i alla fall. Jag är i vecka 13 och allting ser bra ut och det är dags att släppa oron lite. 

Jag glömde min "bok" när jag skulle dit, dock. Här får man en mapp som är full av all information om graviditeten. Alla journaler, alla tider, alla bilder, allt. Den skall man ha med sig på varje möte man går på inom sjukvården, och det är ett jävla tjat om den. Men så glömde jag den och när de bad om den så sa jag att jag helt enkelt inte tänkt på det och de tittade på mig som att jag sagt att jag glömt mitt spädbarn på tunnelbanan.

Sedan fick jag en tio minuter lång föreläsning om hur viktig den här boken är, hur jag måste ha med den i väskan var jag än går och hur och vad som kan hända om jag glömt den och kollapsar på stan. De läxade upp mig kärleksfullt och med glimten i ögat, men jag kände mig ändå dum. Jag avskyr verkligen när folk tror att jag är slarvig, när jag själv tycker att jag brukar vara så himla välorganiserad. 

Men det gick såklart bra att komma in ändå, trots att jag faktiskt erbjöd mig att boka en ny tid. Det kändes betydligt mer professionellt och trevligt på sjukhuset än hos min barnmorska, och trots att det var en del gående fram och tillbaka mellan olika avdelningar och väldigt mycket väntan, så verkade de ha stenkoll på vad de gjorde.

Jag pratade lite löst med en kvinna som arbetade där om att få träffa en barnmorska där istället för hos min GP och hon skulle kolla upp det. Och så fick jag det där startpaketet som hade varit slut hos min barnmorska och allting var frid och fröjd.

Bättre.

Jag mår bättre! Hurra! Jag mår lite illa och känner mig svag, men det är ingenting jämfört med torsdagen. Trots att det var i förrgår har jag redan svårt att föreställa mig hur otroligt dåligt jag mådde.

Igår var det okej. Ganska utslagen men inte helt och hållet. Lyckades slå sönder två glas så att det låg glassplitter över hela köksgolvet och sedan upptäckte jag att diskmaskinen inte diskade rent. Något av det värsta jag vet är att öppna diskmaskinen och se att det fortfarande är smutsigt. Smutsigt och liksom uppvärmt. Det är så att man kan kräkas.

Hittade en liten lampa som lyste och googlade mig fram till att diskmaskinssaltet är slut. Igår var jag verkligen för svag för att gå till affären och köpa nytt, men idag är jag säker på att vi kommer att komma ut.

Tänkte på en sak...

Jag funderar på varför jag mår så dåligt. Har gjort det sedan i förrgår egentligen, även om det blev betydligt värre igår.

Så tänkte jag att kan det bero på att barnmorskan tog så mycket blod? Hon fick ta nytt flera gånger för att hon märkte rören fel, satte på fel kork och så vidare och det var tillslut en hel påse med rör med blod, och då hade hon ändå slängt en hel del.

Jag tänker att jag väger ju för lite för att ge blod och att bli av med så mycket på en gång när jag redan mår som jag gör kanske påverkar mig?

Inte för att det spelar någon roll, jag kan ju inte göra något åt det, men jag vill veta vad det är som gör att jag knappt känner av graviditeten vissa dagar, och andra dagar inte ens kan resa mig upp utan att hela världen snurrar och det till slut blir svart och jobbigt.

Varning för gnäll och kräk

Gårdagen alltså. Herregud.

Det började helt okej. Jag vaknade jättetidigt och sa hejdå till min man som är bortrest i helgen. Sexåringen vaknade och vi gick upp. Flera timmar tidigare än vanligt, för min del. Brödet var nästan slut och sexåringen fick det sista, förstås.

I förrgår frågade min man mig flera gånger om han skulle handla något mer innan han gav sig av, men jag mådde förhållandevis bra då och tänkte att "nej då, det fixar jag". Så ingen frukost fanns det till mig och dum som jag var väntade jag med att äta.

Efter några timmar lagade jag mina nudlar och åt och det gick ganska bra. Sedan gick det bara utför.

Vid lunchtid började jag kräkas och sedan dess har jag inte fått behålla någonting. Inte ens vatten eller Legigan. Så fort jag reste mig behövde jag kräkas, även om jag inte hade något i magen. Allt snurrade och jag var yr och ynklig.

Efter varje gång jag kräktes mådde jag okej i tio minuter, så då passade jag på att laga mat till sexåringen. På kvällen var jag mest bara ett tomt trött skal, men hade fortfarande inte varit i affären, så på något sätt, vältajmat med kräkningarna förstås, lyckades jag ta mig dit. Två gånger fick jag lämna min korg och springa ut och kräkas i en soptunna, men till slut kom jag hem, med det mesta jag skulle ha.

Vi gick och la oss och jag lyckades få i mig några sockerärtor som jag fick behålla. Låg så stilla jag bara kunde i sängen i tre timmar innan jag till slut somnade.

Den absolut värsta dagen hittills alltså. Det var så fruktansvärt, och naturligtvis inträffar det när jag är ensam med sexåringen.

Jag tror att det berodde på en kombination av saker. Framförallt för lite sömn. Går jag upp tidigt så mår jag skit, det slår aldrig fel. Sedan att jag inte åt bröd på morgonen eller drack oboy (mjölken tog slut), det gör jag annars varje morgon och det känns som en bra rejäl start. Något ordentligt i magen. Och sedan hade vi inte så mycket att äta hemma, och när jag verkligen kände att "jag måste äta något NU" så fanns det varken någon vettig mat eller någon som kunde handla åt mig.

En jävla skitdag, helt enkelt.

Idag får vi se hur det går. Jag har ätit två minibaguetter och druckit en kopp oboy. Och med oboy menar jag chokladpulver som egentligen skall blandas med varm mjölk och som mest bara klumpar sig i kall, men det är bättre än inget och det enda det går att få tag i här.

Nu ligger jag i sängen och hoppas på att inte kräkas. Sexåringen är hemma från skolan, det fanns inte minsta lilla chans att jag kunde ta honom till skolan imorse.

Baby on Board

Igår när jag varit hos barnmorskan ringde jag till Transport for London. Jag hade nämligen hört att man får ett paket av barnmorskan, med information och gratisgrejer, varuprover och sådär. Bland annat har många jag känner fått en "Baby on Board Badge".

Det vill säga en knapp där det står "Baby on Board" som man kan ha i tunnelbanan och på bussen för att rättfärdiga att man sitter ner, eller för att få sitta om man går på sent och det inte finns platser.

För mig är det ju fantastiskt. Dels så är det inte alls säkert att främlingar kommer att se något alls på mig förrän sista månaden, om min tidigare graviditet är något att gå efter, och framförallt så är det ju nu i början jag verkligen behöver sitta eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt.

Men jag fick inget sådant paket. De var slut, naturligtvis.

Så ringde jag Transport for London och mannen som svarade gjorde mig på gott humör.

-Hello, London Underground customer service. How can I help you today?

-Yes hello. I was wondering were I could possibly get a hold of a "Baby on Board" badge?

-Oh, is for yourself?

-Yes, yes it is.

-That's great! Congratulations!

-Thank you!

-We'll send one right away, just give me your details and you'll receive one as soon as possible!

Jag blir så glad över att få gratulationer från främlingar, av någon anledning. Extra roligt när de låter genuint glada.

Det syns förresten lite redan. Om man vet hur jag ser ut annars. Gör man inte det ser det mest ut som att jag har lite "att ta i" kring magen.

Andra gången.

Jag vet ju att jag gått igenom det här en gång innan, men det var sju år sedan, för guds skull, och i ett annat land. Allting känns nytt och ovant och det känns lite sådär att bli behandlad som att jag vet vad som väntar. Jag har ingen aning om vad som väntar.

Men så oroar jag mig också för att jag någonstans tror att jag kanske ändå vet hur det är och kommer att bli. Graviditet, förlossning, spädbarnstid och småbarnsår.

När jag väntade sexåringen var jag sexton, och sedan sjutton, år. Allt var nytt och jag var öppen för allt. Jag läste på och hade koll, men oroade mig inte särkilt. Jag fixade det praktiska, med hjälp och stöd från omgivningen, och allt liksom bara flöt på. Varken jag eller mannen hade någon bild av hur det skulle bli eller hur det borde vara. Vi liksom bara körde på. Inga teorier eller sov-kurer, bara sunt förnuft.

Och allt gick ju faktiskt himla lätt. Vi började inte med napp i början för att det "kändes inte rätt", och långt senare läste jag att om man börjar med napp tidigt kan amningen bli lidande. Vi började med napp när vi slutade med amingen och amningsslutet gick hur bra som helst. Nappen åkte efter lite mindre än ett år igen, odramatiskt och utan problem. Toalettträningen gick smidigt, vi struntade i potta eftersom det "kändes ohygieniskt och äckligt" och gick direkt på toaletten, och slapp därmed en ytterligare avvänjning. Nattblöjan försvann samtidigt som dagblöjan, för att "varför inte?" och så vidare.

Det är så lätt att följa sina instinkter när man inte har någon erfarenhet som stör. Familjeliv.se fanns men inte i så stor utsträckning och visst fick vi råd från familj och vänner, men alla var noga med att inte blanda sig i för mycket. Vi var två unga föräldrar som i stor utsträckning gick på känsla när vi uppfostrade vårt barn, och gör det fortfarande även om jag nu har mer psykologistudier och teorier att på något sätt falla tillbaka på.

Ju äldre man blir desto mer tror jag att man tycker att saker ska vara på ett visst sätt. Jag känner mig inte så oförstörd längre.

Jag vet ju att det här säkert kommer bli annorlunda, att tricken som fungerade med barn nummer ett inte nödvändigtvis fungerar med småsyskonet, att amningen kan strula oavsett om man använder napp eller inte, att barn vänjer sig olika snabbt vid att gå på toaletten, att vissa barn har ett större sugbehov än andra, att vissa barn inte vill ligga i vagn, att andra inte vill bli burna, att vissa inte går med på att bli matade, att andra inte vill plocka i sig själva.

Jag vet ju att vi måste anpassa oss efter barnet, eller snarare att vi alla måste anpassa oss efter varandra, och det är jag helt beredd på och jag längtar. Jag tycker att det skall bli så otroligt spännande att se vad det blir för liten person som kommer i maj och jag längtar efter att få utvecklas som familj och växa på ett nytt sätt.

Men det gnager ändå i bakhuvudet, oron över att jag ändå inte förstår. Att jag ändå kommer att bli förvånad eller chockad och att jag blivit lite mer bekväm med saker som de är, än vad jag vill tro.

Mödravård

Sexåringen hade kommit till skolan häromdagen och genast och exalterat sagt till sin lärare "I'm having a baby!" Väldigt väldigt gulligt.

I går var jag och träffade min barnmorska för första gången och det var helt okej. Det kändes lite som att hon inte var till för "sådana som mig" utan snarare för de som uppenbart behöver extra stöd. Hon hade en lista på alla barnmorskebesök som fanns tillgängliga, men hälften ströks för att jag inte är förstföderska och ytterligare ett gäng ströks för att jag inte fanns i någon riskzon, jag dricker inte, jag röker inte och det förekommer inte droger eller våld i hemmet. Så det blev fyra besök eller något kvar, och då kommer hon mest bara att informera, inte lyssna på hjärtljud eller känna på magen, vilket verkar märkligt.

Jag fick inte väga mig heller, vilket var lite synd. Det är ju såklart upp till oss om vi vill ha en våg hemma eller inte, men jag tror överlag inte att det är något positivt att ha en våg hemma så det har vi inte, men jag var lite nyfiken på om jag kanske gått upp lite i vikt. Det känns som att jag i alla fall slutat gå ner, vilket ju alltid är något.

Annars gick besöket mest ut på att fylla i formulär. 40 minuter var avsatt till det. Och så tog vi blodprov vilket tog en halv evighet eftersom hon stack fel och inte hittade något bra ställe och ojade sig och till slut lämnade ett stort blåmärke och en rejält ömmande högerarm.

Jag satt och fyllde i ett av formulären själv, och sedan gick vi igenom det gemensamt. När hon kom till delen med religion, där man skulle skriva in vilken religion man själv och barnets far tillhör, hade jag lämnat det blankt och hon tittade lite irriterat på mig och sa "So neither you or your husband has any religion?" Nej, sa jag och hon såg uppriktigt förvånad ut och mumlade något tyst "ok..."

Nu låter jag väldigt negativ, men det var inte så farligt. Hon var trevlig och rakt på sak och det är ju inte hennes fel att jag redan har koll på den lilla information hon kunde ge.

Det enda riktigt tråkiga var att det verkligen inte verkade finnas något rum för stöd eller råd gällande förlossningen, och det är något som känns jobbigt. Jag nämnde i förbifarten min oro och hon svarade något i stil med att "ja, instrumentförlossningar kan ofta bli traumatiska" och sedan gick hon vidare.

Men det finns mer hjälp att få. Jag hittade en lång lista på telefonnummer bland alla papper jag fått, och där fanns olika barnmorskeföreningar listade. Dessutom ska jag till sjukhuset några gånger och tydligen ska det finnas någon man kan prata med där. I området där jag bor har de valt att föra ett samarbete mellan barnmorskorna, vårdcentralerna och sjukhusen, så att barnmorskorna kommer "närmare" mödrarna. Men huvudansvaret för min vård under graviditeten ligger ändå på sjukhuset jag är registrerad hos, och de har personal tillgänglig att tala med.

Så längre fram tänker jag göra det, om det inte känns bättre med barnmorskan. Jag fick med mig en massa tidningar och papper och det känns bra att vara inne i systemet.

Bland annat fick jag ett formulär jag kan fylla i som berättigar mig till gratis receptbelagda läkemedel under graviditeten, om jag skulle behöva det. Och så får man gratis tandvård också om man fyller i ett annat formulär. Under hela graviditeten och efter att barnet är fött.

Efter ultraljudet kring vecka 20 så kan man anmäla sig till föräldrautbildningar också. Det kommer helt klart inte vara någon ny information, men det kan ju vara ett trevligt tillfälle att träffa lite folk, tänker jag.

Alla andra jag pratat med om mödravård i London verkar otroligt nöjda, så jag tänker att jag kanske hade lite höga förväntningar.

När jag var gravid med sexåringen fick vi den mest underbara och omtänksamma barnmorska man kan tänka sig. En sådan kvinna som jag fortfarande kan sakna. Som nu, tre år efter att vi flyttat från landet, och nästan sju år efter att vi slutat träffa henne, fortfarande kramar om min mamma och frågar hur det är  med sexåringen när de springer på varandra på vårdcentralen. Hon var en sådan som verkligen verkade höra hemma på sitt jobb, som man kunde ta upp allt mellan himmel och jord med.

Den barnmorskan jag har nu verkar mest höra hemma på ett stelt kontor.

Men kanske var det jag som blev bortskämt helt enkelt sist. Hm, jag fortsätter på det där i nästa inlägg.

Kort sagt: Trevlig barnmorska. Väldigt formellt besök. Ont i armen. Varken bu eller bä.

Åt rätt håll

Jag mår lite bättre. Inte så bra att jag tycker jag behöver vara orolig, för illamåendet brusar upp med jämna mellanrum och jag är fortfarande en skugga av mig själv. Men sakta sakta börjar jag orka lite mer.

Igår lagade jag mat till alla tre! Okej att jag bara värmde laxen från dagen innan och gjorde en potatisgratäng som blev sådär, men som sexåringen i alla fall tyckte om, men jag lagade i alla fall mat, och vi satt och åt som en familj!

Och innan dess hade jag plockat undan, och jag kunde ensam ta hand om disken och sedan vika tvätt och under dagen gick jag till affären och sedan bytte jag glödlampor!

Det låter kanske som småsaker, men jag är så otroligt glad över det här! Det känns liksom som att balansen hemma börjar återställas lite, jag gör nytta och hela vardagen hänger inte längre på min man.

Jag hoppas att det håller i sig. Just idag vet jag inte hur det kommer att gå för jag har inte kommit upp ur sängen ännu. Man och barn går upp vid 06.30 och går hemifrån en halvtimme eller 45 minuter senare och då brukar jag somna om och sova till 11.00, men idag lyckades jag inte somna om, trots att jag är hur trött som helst, så jag har mest bara legat och mått ganska illa.

Förhoppningsvis blir det bra av lite mat i magen och tröttheten är jag ju van vid, vid det här laget.

Imorgon skall jag träffa min barnmorska för första gången och jag hoppas att det blir läge att prata om min förlossningsrädsla.

Nähä :(

Ikväll skulle vi på konsert. Jag trodde verkligen att jag skulle orka, jag trodde att när det väl var dags så skulle jag må bättre. Att mina symptom lugnat sig lite, att jag skulle ha lite energi och att det kanske ändå är lite psykosomatiskt, det här illamåendet. Jag fick ju plötslig ork på min födelsedag, till exempel.

Imorse kände jag mig ganska bra och hoppades på att jag skulle orka. Jag ignorerade illamåendet, åt ordentligt, tog Lergigan, sov ut ordentligt, drack massor och vilade ännu mer. Men när det svartnade för ögonen bara av att resa mig och när jag behövde sitta och vila mitt i att jag hackade ett äpple och när jag bara låg och darrade och skakade när jag ätit så insåg jag att jag fick ge upp.

Jag kan inte gå på konsert idag, det går bara inte. Min kropp orkar inte med det och det känns extremt frustrerande att kroppen inte vill trots att jag så gärna vill.

Så jag känner mig lite ledsen över det, men det är ju så det kan vara ibland.

Tröstar mig med det enda jag kan äta just nu. Snabbnudlar med salladslök, tomat, lime, ingefära och salt.

Han är så himla himla söt

Sexåringen kommer då och då med frågor om bebisen i magen, eller Barnis - som jag väljer att kalla hen, efter en namngivningstradition bland sexåringens gosedjur.

Sexåringen har gått på lite olika förskolor. Den allra första hette Äppellunden och det var en helt otroligt mysig plats med massor av värme och trygghet. Då bodde vi alltså i Sverige. Han gick på en annan förskola i Sverige och sedan när vi flyttade utomlands gick han på en Montessori-förskola här i stan. Han trivdes och den var bra, framförallt eftersom han var fyra år och de hade aktiviteter som passade hans ålder väldigt bra.

Idag kom han och frågade var bebisen ska gå på dagis. Det var väldigt gulligt tyckte jag, att han liksom bryr sig om sådana praktiska saker. Jag sa att vi inte riktigt bestämt och att den nog skulle vara hemma ganska länge. Då svarade sexåringen att "vi måste hitta nåt som Äppellunden så att han eller hon inte behöver vara så liten när han börjar på det som jag gick på".

Det är något av det sötaste och mest omtänksamma jag hört. Som hans pappa sa, han tänker liksom att när man är väldigt liten är det mysigare med något som Äppellunden. Jag blir så glad när jag tänker på att han, vår underbara lilla sexåring, går omkring och funderar på sådana saker.

Allmänt överlycklig

Igår ringde jag och spontanbokade ett ultraljud på en privat klinik, och idag 14.30 var det dags. Jag var inte så nervös, men lagom spänd och förväntansfull.

Sonografen (jag vet inte om yrket kallas det på svenska, men här heter det sonographer så det verkar rimligt) var väldigt trevlig och varm och välkomnande och jag la mig på britsen och fick gel på magen och så började vi kika.

Det tog inte många sekunder innan man kunde se ett litet foster, och jag kände mig direkt bara så himla himla glad. Hjärtat slog som det skulle och där fanns två armar och två ben och alla mått mätte normalt.

Jag blev framflyttad lite, först så att jag var i vecka 10+2, men sedan blev jag beräknad till att föda 19 maj, så då borde jag vara i vecka 10+1. Det är ju inte exakt och inget som egentligen spelar någon roll, men nu räknar jag med att jag är 10+1.

Jag fick med mig en liten rapport med en del mått, tre bilder och en länk till en video på ultraljudet.

Sedan tog jag bussen hem istället för tunnelbanan och någonstans på vägen kom jag på att jag var extremt sugen på thaimat så det beställdes så fort jag kom innanför dörren. Inom en halvtimme kom maten och stillade mitt illamående ordentligt.

Mindre och mindre hemlisar

Dagarna flyter på som vanligt. Gästerna vi hade köpte bananer igår och idag dricker jag mjölk+banan+drickcholadpulver mixat och mår än så länge ganska bra. Nu har de åkt hem, tråkigt nog, men vi klarar oss någorlunda ändå.

Igår hade jag uppe en sida på datorn om att boka privat ultraljud eftersom jag känner att fler och fler börjar få reda på graviditeten och jag vill se så att det verkligen bor någon därinne.

Sexåringen kom och  la sig bredvid mig och började fråga varför jag tittade på sidan och plötsligt kände jag att jag inte kunde luras längre, eller avfärda det som "ingenting". Det känns konstigt när man bara är tre personer i en familj, att utesluta en, och vi försöker att alltid inkludera sexåringen och svara ärligt på hans frågor. Det är liksom något av det absolut mest grundläggande i vårt hushåll.

Så jag berättade för honom om graviditeten och hans reaktion var precis som väntat. Väldigt odramatisk och enkel. Han frågade hur länge jag haft den i magen och när den skulle komma. Han konstaterade att hans favoritgosedjur, som han brukar kalla sin son, skulle få en farbror eller faster och så erkände han att han helst vill ha en lillebror men att en lillasyster kunde vara roligt också. Så la han till att när de är små märker man ju inte om det är flickor eller pojkar, så det spelar inte så stor roll.

Sedan frågade jag om det var något som kändes jobbigt med det och då sa han att det är ju jobbigt när de skriker men det gör de ju inte hela tiden och då kan han gå in på sitt rum. Sedan började han prata om sitt tv-spel.

Så var det inte mer med det. På kvällen satt vi alla, jag och mannen och våra besökare, och pratade lite om ultraljud, KUB och NUPP, sexåringen satt och spelade dator och lyssnade med ett halvt öra. Då och då vände han sig om och frågade vad vi pratade om. Jag förklarade en gång att vi pratar om hur man kan kolla om bebisen mår bra i magen, och då frågade han "gör din det?", men annars har han inte tagit upp det. Som väntat, alltså.

Idag skall jag ut i omvärlden, så jag samlar kraft till att gå och duscha och klä på mig. Inte så himla lätt att duscha när man bara kan stå upp några minuter i taget, kan jag säga.

Paket!

Idag kom nya gäster från Sverige. Och de hade med sig Lergigan och godsaker! Jag har varit otroligt sugen på lakritsnappar på sistone, trots att jag egentligen inte alls tycker om det. Jag åt en hel liten påse på en gång och hade säkert kunnat äta en till, men jag har hört att man skall ta det lugnt med lakrits när man är gravid så det får räcka för den här gången.

De hade även med sig nyponsoppa, som jag bett om, och mandelbiskvier, som jag glömt be om! Så himla bra!

Och så hade de med ett annat litet paket, med super-miljövänliga saker som napp och nappflaska, amningsteer och en pyjamas/ sovpåse i ekologisk bambu och bomull i storlek 56. Det är det första som kommer in i huset som är till bebisen och det känns så himla häftigt.

Söndag i vecka 9

Igår mådde jag himla bra. Så bra att jag nästa blev orolig, men jag tänkte att det nog berodde på att jag fick ordentligt med sömn och dessutom fick i mig både ordentligt med vätska och mat från det att jag gick upp till att jag gick och la mig.

Idag var det sämre. Jag kunde inte sova ut så länge som jag behövde av lite olika anledningar och redan från att jag gått ur sängen började jag må illa, trots Lergigan. Det bästa är när jag kan sova till 11.00 minst, äta lite, dricka mycket och sedan ta Lergigan, då känns det som att den får full effekt och dessutom håller i sig ett bra tag. Sedan tar jag nästa när jag skall åka och hämta sexåringen.

Idag blev det liksom bara fel.

Dessutom fanns det ingenting hemma jag ville äta, och jag hade absolut ingen ork att ta mig till affären. Mannen var inte hemma under några timmar och när han är borta men sexåringen är hemma märks det verkligen hur mycket det underlättar för mig att ha min man här.

Jag lyckades till slut få i både mig och sexåringen lite färdigpizza och mådde lite bättre ett slag. Vi gjorde läxor och röjde i köket och sorterade lite tvätt.

Sedan krashade jag och har spenderat hela eftermiddagen i sängen med P3 Dokumentär. Den nyaste, den om Dioxinfisken i Östersjön gav mig ordentliga rysningar. Så lyssnade jag på några favoriter och så på den om stormen Gudrum för första gången. Som tur var hade min man kommit hem vid det här laget, så sexåringen var inte helt övergiven.

Det jobbigaste just nu är att jag inte kan stå upp mer än ett par minuter i taget. Det går liksom inte. Det är inte bara det att jag blir yr och illamående, utan kroppen bara vägrar. Det blir fysiskt omöjligt och jag segnar ihop i en liten hög om jag inte sätter mig ner direkt.

Häromdagen var bussen helt full när vi skulle hem från skolan och jag fick liksom ligga dubbelvikt över den lilla platsen man skall ha väskorna. När jag får energi skall jag se till att beställa en knapp där det står "Baby on Board" som man kan få här. Det är ju nu i början, när det inte syns, som jag verkligen behöver sitta.

Inte för att det kanske någonsin kommer att synas. Jag hoppas få större mage den här gången, för förra gången märktes det knappt när jag satt ner, förutom sista månaden eller så, och jag kunde ha nästan alla mina vanliga kläder graviditeten igenom (med gummiband i jeans-knappen).

En Baby on Board-badge skulle dessutom vara ett smidigt sätt att "berätta" för folk utan att göra en så stor grej av det. Jag vill ju att mammorna till sexåringens klasskompisar skall veta att jag är gravid, så småningom, men att skicka ut ett mass-mail med informationen känns lite väl självcentrerat på något sätt. Som att det skulle vara en så stor grej för dem.

Världens bästa lördagsmorgon

Idag kom det ett paket fyllt med apelsinkrokant från min underbart omtänksamma svärfar. Jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev.

Sedan kom min man med frukost på sängen. Popcorn, pekannöts-bakelse och saft, efter mina önskemål förstås. Jag tror inte ens att sexåringen på eget bevåg skulle komma på den frukostkombinationen.

Tack gud för smink

Min hy är inte att leka med för tillfället alltså. Jag har inte universums bästa hy i övrigt heller, men just nu känns det som ett skämt. Vågar knappt visa mig för folk.

Igår hade jag hur mycket energi som helst, fram till 17.30-tiden eller så då jag stängde av totalt. Somnade på soffan och gick upp och la mig i sängen. Stannade där resten av kvällen, övertygad om att jag skulle kräkas när som helst. Men det slapp jag, antagligen tack vare att jag just kunde ligga still hela kvällen. Min man fick laga mat, städa köket och fixa med saker som behövde göras. Jag åt glass och två äpplen och micro-popcorn som mannen brände rätt rejält. Det luktar fortfarande bränt i hela köket.

Den där quornfärsåsen som jag lagade häromdagen har jag levt på i flera dagar nu, men idag tog den slut. Det känns ändå bra att jag fått i mig något ordentligt varje dag. Pasta och quornfärs och parmesan. Annars är det mest kräm som går ner, och en och annan sushibit.

Imorse ringde klockan 07.45 igen eftersom de jäkla hantverkarna ställde in sitt besök i tisdags. Men nu har vi en taxfixare här och jag hoppas att det är det sista på ett tag. Min morgonsömn är livsviktig.

Äta för att överleva

Det här med mat och dryck. Hela mina dagar handlar om att hitta något att få i mig som inte får mig att må mer illa, utan istället tvärtom får mig att må bättre. Det är det jag ligger och tänker på när jag vilar, det är det jag strävar efter när jag är uppe.

Och när jag väl kommer på något, som kola-glass eller kräm eller quornfärssås så känner jag att jag verkligen måste ha det. Och jag känner att jag kan göra vad som helst för att få det, men så sviker min kropp mig och jag blir ändå fast hemma. Jag kan inte ta mig och handla och ibland orkar jag inte ens ta mig ner till köket.

Men känslan av att "jag måste ha detta NU" är så stark att jag försöker få min omgivning till att ge det till mig. Så jag kan be någon ta med sig det till oss, eller så kan jag be min man gå och handla. Men om jag får ett "nej" som svar på mitt önskemål hamnar jag i någon typ av chock.

Jag är liksom så desperat och känner ett så fysiskt behov efter en specifik sak att jag har svårt att sätta mig in i situationen att någon inte släpper allt de har för att hjälpa mig. Det känns som att det handlar om min överlevnad! Att ingenting kommer att bli bra om jag inte får JUST DET DÄR JUST PRECIS NU.

Om jag är sugen på en sak så kan jag inte äta något annat. Det fastnar liksom i halsen och går helt enkelt inte ner, och så måste jag springa och kräkas. Jag saknar att kunna vara "lite sugen" på något eller att kunna gå och handla utan obehag, illamående och oro.

Överlag är graviditet ett väldigt egoistiskt tillstånd, i alla fall för mig. Det känns som att livet hänger på att jag får gå och vila precis när jag känner för, äta samma sekund som jag blir sugen, vara ifred när jag vill trots att jag lovat umgås, få uppmärksamhet på minuten om jag känner mig ensam, och så vidare.

Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget, men man kan väl säga att det är skrivet i upplysningssyfte. Trots att jag varit gravid tidigare, hade jag ingen aningom hur riktad inåt man kunde bli. Kanske blev jag det förra gången också, men har glömt bort det. Det är inte så att min kärlek till andra eller min moderskänsla gällande sexåringen minskat, men just nu kan jag liksom inte koppla bort mig själv och mitt mående.

Vecka 9!

Idag går jag in i vecka 9 om jag räknar rätt. Det beror liksom på lite hur man räknar och om man går efter senaste mens eller efter ägglossningen, och så vidare. Har testat lite olika uträknings-sidor på internet, och resultaten varierar alltid med några dagar. Det är ju inte så viktigt egentligen, förutom att KUB-testet skall ske vid rätt tidpunkt och sådär. Plus att det är skönt att liksom ha några milstolpar på vägen.

Illamåendet är kvar, men inte riktigt lika intensivt alla dagar. Just nu är det ganska ordentligt, och det gör att jag liksom inte vågar göra någonting eftersom jag verkligen inte vill kräkas. Sitter och sippar på lite blåbärssoppa och hoppas att det skall hjälpa.

Igår lyckades jag laga quornfärssås och åt två hela portioner med spagetti! Det kändes verkligen jättebra. Jag är hungrig hela tiden och när jag är hungrig blir illamåendet värre, men jag har ändå så svårt att äta. Lite svårt att förklara, men jobbigt är det.

Igår var jag tvungen att springa och kräkas mitt i matlagningen. Och som alltid när jag kräks börjar mina ögon rinna helt hysteriskt mycket. Så jag tog mina händer och torkade tårarna med fingrarna, men vad jag glömt bort var att jag just hackat chili så mitt i allting började mina ögon svida så otroligt mycket att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till.

Så där satt jag på badrumsgolvet, illamående och med chili-svidande ögon jag inte kunde öppna. När det värsta illamåendet gått över lyckades jag känna mig fram till handfatet och la ansiktet under kallt rinnande vatten, vilket i sin tur resulterade i yrsel-attacken från helvetet eftersom jag blir alldeles svimfärdig av att tippa huvudet på sidan.

Efter kanske 20 minuter liggandes på badrumsgolvet hade jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna fortsätta med maten, men herregud vad jag tyckte synd om mig själv!

Idag var jag också med om något obehagligt. Jag låg och sov i sängen när jag vaknade av känslan att jag föll bakåt och allting snurrade. Det kändes precis som ett blodtrycksfall, men eftersom jag redan låg ner var det väldigt obehagligt. Det slutade inte heller utan fortsatte i flera minuter innan det till slut avtog. Som tur var svartnade det inte för ögonen så det kändes aldrig riktigt som att jag "försvinna" helt, men det var något av det läskigaste jag varit med om.

Jag lyckades dock somna om och sova i några timmar och när jag vaknade igen var yrseln tillbaka på normal nivå.

Mycket gnäll i bloggen, men just nu behöver jag gnälla av mig känner jag. Känner mig dock positiv överlag. I höst väntar besök från älskade saknade personer och trots att de flesta som vet om graviditeten är utspridda lite här och var och inte nära, känner jag ändå att jag har ett sådant stort stöd, och massor av folk att vända mig till. Tack!

Ekströms

Vi har besök från Sverige just nu och det innebär även en leverans av min efterlängtade kräm! Och blåbärssoppa! Inte det mest näringsrika som går att hitta, men jag är nöjd bara jag får i mig något utan att kräkas.

Just kräm har jag varit sugen på hur länge som helst, men det är inte det lättaste att få tag i här. Det finns lite liknande produkter, men ingenting som har precis rätt konsistens.

Så idag är jag nöjd. Lite tråkigt att jag precis ätit upp min sista apelsinkrokant från Marabou bara.

Men, suck!

Jag tog sovmorgon idag. Min man gick upp med sexåringen eftersom jag behövde sova. Det är det som hjälper, helt enkelt. Så när klockan ringde sov jag vidare och det var otroligt skönt. Vaknade till lite och sa hejdå till de andra och sedan somnade jag om, och mådde bra!

Men vid 08.00 ringde min väckarklocka eftersom det skulle komma hantverkare, så jag släpade mig upp, drack vatten, tog medicin och vitamin och bäddade i sovrummet eftersom det är där de skulle arbeta. Sedan gick jag och la mig i sexåringens säng men kunde naturligtvis inte somna om.

Så vid 09.00 ringer hantverkarna och säger att de måste ställa in besöket och komma på fredag i stället. Så inte bara blev dagens sovmorgon förstörd, utan även fredagens.

Och så är det ju det där att trots att det känns skönt i hela kroppen att ligga och sova vidare på morgonen, känner jag mig så himla dum. Jag känner mig onödig och överflödig i hushållet just nu. Inte bara har jag gett upp matlagningen och en stor del av städningen, men nu kan jag inte ens gå upp på morgonen och göra frukost åt min son?

Sexåringen och hans pappa klarar sig ju hur bra som helst, naturligtvis, och hur bra det än är och hur mycket jag än behöver vila, ligger jag här och tänker att "jag behövs faktiskt inte". Och det är en väldigt otrevlig och obehaglig känsla.

Ännu lite mer förvirring

Igår när min man plockade in posten visade det sig att jag fått kallelse både till ultraljud (UL) och till träff med barnmorska (BM). De här breven var skickade direkt från St. Thomas och inte från min GP.

Så nu har jag en tid att träffa BM som jag fått genom min GP klockan 09.00 och en tid jag fått genom sjukhuset klockan 10.00 samma dag. Barnmorskorna arbetar på sjukhuset men har det som service att de sköter mycket av mödravården hos lokala GPs. När det börjar närma sig får jag väl gå förbi och fråga vilken tid jag skall komma.

UL fick jag också tid till, i början av november, då jag kommer att vara i vecka 12. Fortfarande inget ljud om KUB, men jag skall ringa och prata med dem idag.

Här gör man nästan alltid ett UL runt vecka 12 och ett runt vecka 20. Det är skönt att man gör ett så tidigt tycker jag, eftersom jag gärna vill se att allt ser bra ut innan vi berättar för omvärlden.

Och nu börjar det verkligen bli dags att berätta snart. Jag undrar om mammorna till sexåringens kompisar börjar tro att jag blivit missbrukare eller något. Alltid påsar under ögonen, risigt hår, samma kläder flera dagar i rad, lite förvirrad och allmänt otrevlig.

Jag har liksom "tappat"det där extra. Det som gör att man kan vara social och bli omtyckt. Den där delen av hjärnan som kommer ihåg små fakta som man kan ta upp vid nästa samtalstillfälle, som gör att man kan verka intresserad, som fortsätter samtal, som undviker pinsamma tystnader. Just nu är jag bara en trött klump som knappt orkar säga hej.

Kommunikation

I lördags fick jag hem en brev med en tid till barnmorskan. Den 5 december. Jag bara stirrade på tiden och tänkte att det var helt idiotiskt.

För det första är det barnmorskan som skall skicka mig på KUB-test och det måste göras innan vecka 14 om jag minns rätt. Den 5 december är jag någonstans i vecka 18 så det skulle ju inte alls fungera.

Dessutom kändes det överlag väldigt sent att ta alla prover och överhuvudtaget träffa barnmorskan för första gången när graviditeten gått så långt.

Så idag ringde jag och försökte få ordning på det. Jag ringde till min GP, vilket är motsvarande vårdcentralen och berättade hur det låg till. Receptionisten höll med om att det var otroligt sent och trodde först inte att de var de som bokat tiden till mig "are you sure it's from this practice?". Jag läste upp namnet längst ned på kallelsen och blev kopplad.

Mannen som skickat ut brevet verkade inte ha en susning om vad han sysslade med. Jag förklarade att jag var gravid och hur allting låg till och jag talade otroligt tydligt, så det kan man inte skylla på, och efteråt sa han bara något i stil med "jaha, vad är det du vill egentligen?", han var inte otrevlig, mest bara förvirrad.

Så jag fick förklara att jag behövde en tidigare tid. Innan november, helst. Efter mycket knappande på en dator på andra sidan luren fick jag en tid den siste oktober, då jag borde vara i vecka 11 om jag räknat rätt.

Det känns ju lite tryggare, men jag oroar mig ändå för att remissen till KUB-testet kommer att ta för lång tid, så imorgon skall jag ringa till sjukhuset där ultraljuden görs och förklara läget och helt enkelt höra om de tror att jag hinner.

Mannen som bokade tiden verkade nämligen ha noll koll på vad jag pratade om och besöket är ju absolut inte tajmat så att jag skall hinna. Dessutom pratade jag med lite andra London-mammor och det verkar som att vissa fått boka sina KUB själva, trots att GP sagt att barnnorskorna skulle ordna det.

Det är ju inte så att KUB är helt livsviktigt, och jag oroar mig inte särkilt mycket över att barnet skall vara sjukt. Jag oroade mig betydligt mer för det innan jag blev gravid. Men det skulle kännas bra att ha det gjort, komma in i systemet och framförallt att få se att det verkligen bor någon därinne i magen som växer som hen ska.

Upp och ner

Gårdagen var hur bra som helst. Jag hade massor av energi och orkade med både promenader och fika och det kändes verkligen som en fantastisk födelsedag.

När vi hämtat sonen och kommit hem krashade jag dock. Jag la mig i sängen och kom inte upp på resten av kvällen. Jag var bara så himla trött. Illamåendet blev lite värre också, men jag behövde i alla fall inte kräkas på hela dagen! Jag har blivit lite bättre på att ta Lergigan vid rätt tidpunkt och känna efter när jag måste äta.

Idag var det värre, dock. Jag gick upp som vanligt lite innan 06.30 och började göra frukost till sexåringen när det plötsligt började spänna och ila i nacken, och en våg av illamående och obehag sköljde över mig. Det blev grått och svart för ögonen och jag var tvungen att direkt lägga mig på köksgolvet för att inte svimma.

Efter några minuter kravlade jag mig upp och tog mig till soffan i vardagsrummet och därifrån kallade jag på min man som hörde mig, som tur var. Han kom ner och jag bad honom om ett glas saft och en Lergigan. Han fick sedan väcka sexåringen och ta ner honom till frukost, medan jag låg där på soffan och inte vågade resa mig.

Sedan gick de andra till skolan och jag låg kvar ett tag innan jag tog mig till köket och åt en sharonfrukt innan jag gick upp och la mig i sängen. Efter ett tag kändes det bättre och jag gick ner för att göra en sallad, men det tog inte många steg innan obehaget kom tillbaka. Sittandes vid bordet lyckades jag både knåpa ihop en salllad och börja äta den, men efter en stund fick jag lägga mig på golvet eftersom det inte gick att sitta upp utan att bli yr.

Då ringde jag till motsvarande sjukvårdsupplysningen och de tog mig på största allvar och sa att jag skulle ringa min doktor, som faktiskt också tog mig på allvar och gav mig en akuttid. Sexåringen fick bli hämtad av sin pappa idag och jag gick till doktorn.

Där konstaterade de vätskebrist och lågt blodtryck. Jag blev faktiskt lite förvånad, inte av blodtrycket men av vätskebristen, eftersom jag tycker att jag skött mig så bra med att dricka. Fast när jag sedan tänkte efter blir det inte så mycket som det känns som, om dagarna och i och med att jag inte får i mig lika mycket mat som vanligt så är det kanske inte så konstigt.

De tog hand om mig lite och var väldig trevliga och förstående. Tyvärr finns det ju ingenting direkt man kan göra, mer än att dricka, försöka äta, röra sig så gott det går och lyssna på kroppen.

Nu är klockan 18.00 och jag har i alla fall inte kräkts på hela dagen, vilket ju alltid är något. Skall hädanefter även ha bättre koll på hur mycket jag egentligen dricker, både yrsel och illamående blir ju bättre när jag får i mig ordentligt med vätska.

En mycket god idé

Födelsedagsmeddelande från bästa vännen som, liksom de flesta andra, befinner sig alldeles för långt bort <3.

Blev väckt med frukt på sängen och sång och paket och allt som hör till, och det visade sig vara en mycket god idé. Åt frukten, tog en Lergigan Comp. och låg sedan och vilade ett bra tag. När jag gick upp slapp jag sedan den där väggen av illamående som brukar slå mot mig efter några minuter.

Så från och med nu skall jag försöka pilla i mig något om morgnarna i sängen, trots att det kanske tar emot vid 06.00-tiden.

Sedan fick jag i mig en ostmacka och nu äter jag en sallad, ser till att dricka ordentligt och äter både B6 och gravid-vitaminer.

Det ser ljust ut, denna födelsedag!

Hormoner

Imorgon är det min födelsedag och det påverkar mig mer än vad jag trodde. Mina hormoner lever sitt eget liv, verkar det som.

Jag fick ett paket på posten igår från min fantastiska svärfar och hans gäng och jag blev alldeles tårögd för att de "minsann kom ihåg MIN lilla födelsedag" och det kändes som det bästa som någonsin hänt mig.

Lite senare under dagen började jag nästan gråta igen för att jag inte skulle få FLER paket och för att jag inte kan träffa alla jag vill på min födelsedag. Jag tänkte att jag var helt dum i huvudet som flyttat utomlands och går miste om stora dela av min familj och kunde inte FÖRSTÅ varför jag inte befann mig i min lilla hemstad.

Idag är det något lugnare, men jag sörjer ändå på något sätt att ingen kan baka en tårta till mig och att jag kommer att vara sängliggande stora delar av min födelsedag.

Det låter löjligt och idiotiskt när jag skriver det, och det är märkligt hur sådana små saker kan ta upp så mycket tankar. Jag är gravid och mamma och skall föreställa vuxen, men känner mig ledsen över att min födelsedag inte kan firas ordentligt. Tramsigt, men sant.

Jag får tänka på att nästa födelsedag kommer vi minsann ha en bebis att fira med!

Idag känns det helt okej med illamåendet, så kanske kommer jag ut en stund ändå imorgon. Sexåringen ska på barnkalas och det hade varit mysigt att följa honom dit och sedan umgås lite med min man.

Sedan jag började med Lergigan har jag kräkts en gång om dagen. Vid fem-sex varje gång, kanske för att Lergiganen börjar tappa effekt då, kanske för att jag är igång mer än vanligt då. Vid den tiden har jag hämtat sexåringen, haft läxläsning, gjort mellanmål och börjat med middagen.

En annan sak är att min kräkreflex (jag vet att det här kanske inte är så roligt att läsa om, men det känns viktigt för mig att skriva) har blivit så känslig. Jag kan nästan kräkas av att hosta, nysa eller skratta och det känns verkligen inte alls bra. Det hände under förra graviditeten också, och det tog många månader innan det försvann.

Det är tur på ett sätt att sexåringen lätt blir åksjuk. Kräkningar är liksom inte en så stor grej för honom, och han tycker inte att det är så konstigt att jag kräks varje dag. Han oroar sig inte så mycket över att jag är sjuk, och det är skönt.

Jag vill fortfarande vänta ett bra tag med att berätta för honom.

Mat och överlevnad

Ok. Så jag sa innan illamåendet hade kickat in ordentligt att jag aldrig skulle röra någon mat som överhuvudtaget skulle kunna anses som farlig på något sätt.

Jag hade fel.

Just nu sitter jag och läser på alla stora sushi-kedjors hemsidor för att ta reda på vilken fisk som blivit fryst förs och vilken som helt enkelt bara är rå. Den frysta fisken är enligt riktlinjerna här helt okej att äta, men man bör undvika den råa, vilket jag absolut tänker göra.

Det allra bästa är ju såklart att undvika sushi helt och hållet, eftersom det trots allt är rå fisk, om än frusen och upptinad, och det medför en liten liten risk.

Men jag kan inte. Just nu är sushi det enda* jag kan tänka mig att äta och jag måste för guds skull ha i mig mat. När jag tänker på sushi får jag ordentliga hungerskänslor, som en helt vanlig person. Inte ett uns av illamående är associerat till den måltiden och det känns så himla befriande.

Sushi på fisk som blivit frusen först är visserligen riskfritt enligt FSA, men jag trodde ändå aldrig att jag skulle våga äta det.

*Två andra saker kan jag visserligen tänka mig.

Det första är biltong, som bör frysas i tre dygn innan jag äter det, vilket inte riktigt fungerar med mina väldigt svajiga sug. FSA avråder visserligen inte från det, men det gör livsmedelsverket. Jag läser båda ländernas kostråd för att vara på den säkra sidan.

Det andra är ett rostat bröd med gåslever. Herregud vad det vattnas i munnen. Men det är ett stort no-no, eftersom det innehåller alldeles för mycket vitamin A. Dessutom skulle min man aldrig köpa hem det, djurvän som han är, och jag är fortfarande för svag för att hitta det själv.

Status vecka 7+1

Jag började med Lergigan comp. Det gick liksom inte att kräkas varje dag och ligga helt utslagen. Igår kände jag mig som en ny människa! Fortfarande otroligt trött och liksom vagt illamående, men jag klarade av att dammsuga och vika lite tvätt, äta ordentligt och laga mat. Kräktes en gång av att öppna kylskåpet dock.

Det är inte det att vi har ett fruktansvärt smutsigt kylskåp eller så, men det är något med det som gör att jag, utan Lergigan i kroppen och även med Postafen, kräkts så fort jag öppnar det. Jag har bett min min skura det med klorin eller något ikväll, för så här kan vi ju inte ha det.

Överhuvudtaget så är jag extremt känslig för lukter av alla dess slag. Att sitta bredvid folk på bussen är det värsta. Alla luktar konstigt och illa. Hemma har jag doftljus tända nästan 24/7 eftersom jag inte klarar av rummens egna lukter. Även vårt tvättmedel har börjat lukta konstigt. Jag har till och med svårt för att ligga för nära min man eller sexåringen när vi gosar om kvällarna eftersom jag tycker att de luktar lite, lite märkligt, även om de båda är nyduschade och har rena tänder och kläder.

Morgnarna är faktiskt mysiga och ganska sköna nu. Jag tar en Postafen innan jag somnar, och sedan jag började med det har jag haft mycket lättare att sova om nätterna. Jag vaknar inte av illamående längre och när klockan väl ringer vid 06.20 är inte "usch vad jag mår illa" det första jag tänker längre. Jag mår fortfarande illa om morgnarna, men inte alls så farligt som förut.

Så gör jag frukost till sexåringen, tänder doftljus och vaknar till lite. De morgnar jag får i mig något direkt är de bästa, men oftast måste jag vänta tills sexåringen och mannen gett sig iväg till skola och arbete. Då är klockan runt 07.20 och jag går oftast och vilar igen efter en liten skål yoghurt. Eftersom jag behöver sova och Lergigan comp. håller mig vaken så väntar jag några timmar med att ta det, så att jag får lite extra sömn på förmiddagen. Annars klarar jag inte av dagen.

Idag skall jag vila extra mycket och dessutom försöka ta mig till affären. Sexåringen skall hem till en kompis efter skolan och hans mamma skjutsar sedan hem sexåringen till mig, vid sextiden eller så.

Jag har inte sagt till föräldrarna till sexåringens klasskompisar att jag är gravid, men de märker ju att det är något på gång. Jag är trött och sliten och inte ens i närheten av mitt glada, käcka jag. Dessutom skulle alla mammor ut och äta i går kväll och jag ville inte ljuga så jag sa helt enkelt (ungefär) som det var, att jag var för trött. Så jag gissar att vissa misstänker vad som pågår.

Jag berättar nog för dem samtidigt som vi berättar för sexåringen. Någon gång efter KUB, när vi sett att det faktiskt bor någon där i magen och sådär.

En annan typ av förlossningsrädsla

En sak som jag redan blir stressad över, är tanken på att lämna sexåringen, som kommer att vara sju år, till barnvakt när bebisen skall födas, om det nu blir vaginal förlossning.

Det är klart att det går att förbereda honom och säga att vi inte vet när vi måste åka in men att snart så blir det och då får han bli passad av någon annan. Men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte kunna  säga precis när, och framförallt inte kunna tala om för honom precis hur länge vi kommer att vara borta.

Det här kommer ju vara en sådan jättestor omställning i hans liv, och det minsta man kan begära är väl att det börjar tryggt och sansat? Just nu känner jag att jag hellre vill att min man är hemma med vår son än med mig på förlossningen. Men jag förstår ju att mannen gärna vill vara med.

Jag vill så gärna kunna koncentrera mig på här och nu när jag skall föda barn, men det känns som att jag mest kommer att tänka på att kolla min mobil för att se om barnvakten ringt och fundera på om sjuåringen oroar sig eller är ledsen. Ännu värre kommer det ju vara om jag får rejäla värkar hemma som han ser, då kommer jag oroa mig över att han oroar sig, och det kommer ju bara göra allting värre.

Blir det på kvällen eller natten kommer det att kännas som värst, att behöva lämna en liten pojke som skall sova med barnvakt och ge oss av. Det känns som att det hela skulle börja med ett typ av utanförskap, att lämna honom här utan att kunna lämna någon information om precis vad som kommer att hända. Han får vara ensam medan vi två, jag och min man, tillsammans börjar något nytt.

Det är klart att han skall få komma till sjukhuset så snart det går, så att familjen blir hel igen, men det tanken på att lämna honom hemma på obestämd tid tar verkligen emot.

Vi kommer kanske att hitta en lösning som känns bra för alla, men just nu känns det mest svårt och jobbigt.

Blir det planerat kejsarsnitt är det ju inte ett lika stort problem, då kan man planera i förväg vad sjuåringen skall göra, och man kan veta på ett ungefär när han kommer att kunna träffa oss igen. Framförallt kan man ge klara besked och han slipper se mig ha så himla ont här hemma.

Tji fick jag

Igår trillade jag ihop totalt under kvällen. Jag kräktes och mådde dåligt och kunde mest bara ligga i en hög. Ju mer jag gör om dagarna desto sämre mår jag om kvällarna, det vet jag ju.

Dessutom har jag hittills bara tagit postafen en gång om dagen, vid 06.30, så om kvällarna och tidigt på morgnarna (det tar ca två timmar för den att verka) har jag inte haft någon verkande medicin i kroppen, och det har gått bra, fram tills nu. Igår kväll kräktes jag och imorse kräktes jag. Imorse mådde jag inte ens speciellt illa, men så fort jag öppnade kylskåpet var jag tvungen att springa till badrummet.

Till min stora fasa såg jag även i mina gamla journaler att jag inte blev inlagd för hyperemesis förrän i vecka 12+. Jag har trott att det var tidigare, och att jag liksom kunde räkna med att illamåendet skulle lugna ner sig där kring v. 12. Nu behöver ju inte denna graviditeten te sig precis likadant som förra, men hittills har de mer likheter än olikheter.

Men framåt går det i alla fall. Enligt min gravid-app har ungefär 17% av graviditeten passerat och imorgon går jag in i vecka 8.

Nu är klockan 08.00 och jag skall försöka sova och vänta på att min postafen kickar in.

Optimistiska dagen

Det här inlägget skrev jag 01/10.

Idag var jag på motsvarande inskrivning. Jag fick träffa en läkare som var otroligt trevlig och som skulle informera mig om graviditet och sådär. Jag visste ju allt redan, men nu är jag i systemet i alla fall och inom en vecka skall jag få en kallelse till att träffa "min" barnmorska.

Även om han var trevlig så tyckte jag att han informerade väldigt vagt om det mesta, allt från KUB-tester och fostervattenprov till hälsa och kost. Men det kanske var för att jag redan gått igenom det en gång. "Ät inte rött kött som inte är genomstekt eller sallad utan att skölja den" var hans kostråd. Inte ett ord om ostar, farliga fiskar, gravad lax, vakuum-förpackat kallskuret eller koffein.

Down's syndrom beskrev han kort och hastigt som barn med inlärningssvårigheter som är "very friendly", ingenting om de olika graderna av utvecklingstörning, moderns ålder som riskfaktor eller andra sjukdomar som ofta kommer med DS. Efter hans korta beskrivning och en fråga om jag kunde tänka mig abort, fick jag sedan frågan om jag ville genomgå KUB-test.

Vi kollade blodtrycket och så fick jag väga mig. Jag har gått ner fem kilo sedan jag blev gravid och det kändes lite jobbigt, men det var likadant förra gången. Då började jag på 45 kg och rasade till 41 på några veckor. Jag tror inte att jag kommer att gå ner mer i vikt nu faktiskt. Mina postafen fungerar och jag får i mig mat om dagarna.

Överlag känns det som en mycket bra dag idag. Jag har haft energi att göra det lilla extra, gå till affären, diska undan och tvätta en omgång. Det känns som att en relativt normal vardag inte är alltför långt bort.

Sängen och jag

Det här inlägget skrev jag 29/09.

Usch vad jag hatar att vara sängliggande. Jag avskyr att ligga kvar i sängen när resten av familjen går upp och startar dagen och jag hatar verkligen att vara beroende av andra för att ta mig igenom dagen.

Att ligga och skrika på min man för att jag är hungrig, att inte kunna springa till affären själv, att inte kunna laga mat på ett rimligt sätt, att inte kunna gå runt och plocka, hjälpa sexåringen att städa, att inte orka vika tvätt eller göra någonting alls.

Jag hatar att behöva be min man göra alla tråkiga saker som att gå till affären, städa kylskåpet, lägga in handdukarna i rätt ordning, laga mat och städa. Han gör det ju gärna såklart.

Jag vill ha energi till att gå upp och fixa det, jag vill INTE ligga i sängen som en annan tjat-kärring och skrika ut vad som behöver göras, med en glasskål på magen och flottigt hår.

Sexåringen och min man gör allt som behöver göras och lite till. De plockar och städar och diskar och lagar mat och jag får mer och mer dåligt samvete för jag vill ju kunna göra alla de där sakerna.

Det är vad jag tänker mest på just nu.

Uppdatering v. 6+3

I förrgår var en av de värsta dagarna hittills. Jag låg mest och grät över hur illa jag mådde och jag kunde knappt röra mig utan att kräkas. Det kändes så hopplöst och så hemskt.

Igår var det bättre. Genom lite pusslande och några underbara personer har jag fått Postafen från Sverige! Lite andra saker fick jag också, som gjorde mig så himla glad!

Så igår tog jag mig en Postafen, och blev totalt utslagen. Sov från 08.00 till 12.00 och var lika trött efter det, men jag behövde inte kräkas! Jag mår fortfarande illa, framförallt om jag inte äter ordentligt, men skillnaden har varit att jag KAN äta ordentligt. Postafenen tar liksom udden av illamåendet och jag kan fungera mer likt en vanlig person.

Jag blev trött och skakig och liksom lite "borta", tog fel på tiden när jag skulle hämta sexåringen, glömde paprikan till min gulasch, höll på att svimma när jag reste mig upp och mest vill jag bara sova. Men jag får i mig mat i alla fall, och jag får behålla den.

Idag har jag inte känt efter riktigt. Jag vaknade vid 07.00 och tog en postafen och nu när klockan är 11.00 känns det okej. Jag är lite yr och svag och kan inte stå upp längre än någon minut, men om jag sitter eller ligger ner så känner jag mig nästan helt normal. Jag har ätit en glass och en skål med yoghurt och müsli och känner mig inte alls kräkfärdig, bara lite dovt illamående.

Sexåringen och hans pappa var precis och handlade och kom hem med mat och ett doftljus till mig! Dessutom lite dadlar, som jag varit så himla sugen på den senaste tiden.

Pust

Åh herregud, jag mår verkligen inte bra. Idag har jag ätit några tuggor glass, ett drygt paket salta kex och några tuggor nudlar med tomater, och så har jag kräkt sex gånger. Så det får väl räknas som en minus-dag.

Sexåringen fick åka till skolan med sin pappa eftersom jag överhuvudtaget inte kunde ta mig hemifrån i morse. Jag mådde helt okej ett slag, efter andra kräkningen, men dum som jag var passade jag på att bädda rent i sexåringens säng, hänga lite tvätt, diska undan och plocka lite. Vad jag borde ha gjort var naturligtvis att se till att få i mig mat och vila lite, för när jag väl började må dåligt igen var det alldeles för sent för att få i mig riktig mat.

Jag gick och la mig istället och sov i tre timmar innan jag sakta och försiktigt gick upp, fick på mig något annat än pyjamas och vågade mig ut genom dörren. På något sätt tog jag mig till sexåringens skola, de andra föräldrarna sa att jag såg trött ut, frågade om något hänt, undrade om allt var okej och verkade tycka att jag såg rejält risig ut. Det gjorde jag också, men jag lyckades i alla fall att låta bli att kräkas inför dem, så det får räknas som en vinst.

När vi kom hem trillade jag ihop totalt, men sexåringen var så himla rar och omhändertagande. Han klappade mig om ryggen när jag hängde över toalettstolen, frågade om jag ville ha kex, tyckte synd om mig och satt i mig säng och läste sin läxa på eget initiativ. Mitt i allt elände gjorde det mig så himla glad att se. Han erbjöd sig till och med att laga sin egen middag, men då hade jag fått lite mer energi och lyckades knåpa ihop några varma mackor till honom.

Nu är jag i sängen igen och försöker få i mig några björnbär och lite vatten.

Idag var verkligen ingen bra dag. Mannen sa att han aldrig sett mig se så sliten och ynklig ut, med gigantiska påsar under ögonen, och det säger ganska mycket om hur jag känner mig.

Jag förstår inte hur jag någonsin skall kunna resa mig ur sängen.

Stormvarning

Jag är fortfarande sängliggande. Det enda som i längden hjälper mot illamåendet är sömn, så jag sover så mycket jag kan.

Idag är sista dagen min mamma är här och jag undrar hur jag skall klara mig utan henne, men det får gå. I värsta fall får min man rycka in då och då. Jag klarade ju att komma upp och iväg till tentan, men så kräktes jag också efteråt.

Men jag får väl acceptera att jag kommer att kräkas mer nu, jag har ju hållit mig i sängen för att undvika det. Jag tänker att ju mer jag får i mig och lyckas behålla de här dagarna, desto bättre kommer jag att klara mig sedan när mamma inte kan hjälpa mig mer.

Igår åt jag en macka, en liten mandel-glass, en tomat- och mozzarellasallad, några potatisar och några salta kex. Och så dricker jag isvatten med lime så mycket jag kan, eftersom uttorkning kan göra saker värre.

Jag hade faktiskt glömt hur jobbigt det är, illamåendet, hur det påverkar humöret och kroppen och orken och allt. Jag kan knappt tänka ordentligt, inte skriva sammanhängande, inte ta tag i någonting. Men det är ju värt det, påminner jag mig själv.

Det har regnat rejält nu i två dagar, nästan utan uppehåll, och vi har en läcka. Det värsta är inte läckan i sig, utan tanken på hantverkare som kommer och går. Jag orkar egentligen inte, jag vill bara ligga här, ifred. Men läckan måste åtgärdas.

Det är stormvarning i stan, en kvinna har dött av fallande träd och det är översvämningar lite här och var. Det är lite kyligt överallt, inne, ute och på bussarna, och det är skönt. Frisk luft med regn och starka vindar är precis vad jag behöver för att kunna andas.

Jahapp

Idag hade jag tenta. Det gick bra och jag lyckades komma både dit och hem utan att trilla ihop.

Men hemma gick det sämre. La mig i sängen så fort jag kom hem, och här har jag legat. Min man kom med en macka till mig som jag lyckades äta och sedan gav sig de andra iväg på sexåringens aktiviteter.

Jag låg hemma och mådde illa och kunde inte låta bli att kräkas.

Så nu börjar det visst.

Det positiva med att kräkas är att jag mår bra i nästan en timme efteråt, så jag skyndade mig att laga lite mat, plocka undan lite och äta. Pasta med tomat, riven ost, lök, olivolja, balsamvinäger och lime blev det.

Jag fick även energi att tvätta bort mitt smink och sätta på mig myskläder. Nu är min man, sexåringen och min mamma hemma igen och jag är tillbaka i sängen.

Jag saknar dem, trots att de är hemma. Jag ligger liksom bara här hela dagarna och kvällarna och det känns som att jag missar så mycket. Men det är ju bara en relativt kort period, trots allt.

Och det var ungefär detsamma till lunch

Min middag idag.

Tomater med riven ost, lime, olivolja och salt. Några salta kex och en Pregnacare. Till det vatten med is och lime.

Min man sa med rynkade ögonbryn att det minsann var lite proteinfattigt. Men just nu måste jag koncentrera mig på att äta något jag får behålla. Och så får vi tänka på att jag levde på varma koppens sparrissoppa i ett par månader under förra graviditeten, så det här är ju en positiv utveckling.

Det där privata

Jag är livrädd inför förlossningen. Ett annat tabu man inte gärna får tala högt om. Det skall vara så naturligt och en underbar känsla och en del av att vara kvinna. Förlossningen skall man längta till och beskriva som "det häftigaste jag varit med om".

Jag minns inte så mycket av min förra förlossning, kanske på grund av stress, kanske lustgas, kanske har hjärnan helt enkelt gjort ett försök att förtränga det. Hjärnan har lyckats sådär, måste jag säga, för jag minns smärtan och jag minns oron.

Jag var inte speciellt orolig inför förra förlossningen, vad jag kan minnas. Jag tänkte inte så mycket på allt som kan gå fel, och jag ville nog mest ha det överstökat. Men under tiden blev jag orolig, när hjärtljuden gick ner och sugklockan togs fram och barnmorskan tryckte på magen.

Det var fruktansvärt, och lättnaden efteråt går inte att beskriva. För det var lättnad. Det var inte direkt glädje eller extas utan helt enkelt en känsla av "tack och lov att han överlevde!"

Och det som oroar mig allra mest är att den lättnaden inte kommer. Att hjärtljuden går ner igen och min ork tar slut den här gången också och det blir bråttom och barnet mår dåligt och det där skriket när allt är klart inte kommer. Att det går fel, tar för lång tid, blir för sent.

Jag är verkligen livrädd för det. Min smärta och eventuella förlossningsskador kunde jag inte oroa mig mindre om, men tänk om något händer mitt barn? Min kropp litar jag inte ett dugg på, jag orkade ju inte hela vägen sist, varför skulle jag göra det den här gången?

Det här kanske egentligen är känslor man borde tagit tag i innan man blir gravid igen, men jag visste inte att de skulle bli så starka, att rädslan skulle bli så påtaglig.

Min första tanke var att det här barnet får de "plocka ut", det får bli kejsarsnitt om jag så måste stånga mig blodig för att få det beviljat. Men jag vet ju att det finns anledningar till att man inte beviljar det hipp som happ, och jag förstår ju att det är ett stort ingrepp och jag behöver ju kunna lyfta hela liggdelen på vagnen uppför flera trappor då och då, även i början, och jag vill inte behöva vara i minst fyra dygn på sjukhuset, framförallt inte om jag behöver dela sal med andra nyförlösta mödrar och deras spädbarn.

Så tänker jag och så känner jag mig ganska lugn, men sedan kommer de jobbiga tankarna igen. Tunga lyft och nätter på sjukhuset och blodförtunnande och lång återhämtning och ett stort är på magen och andra bieffekter och medicinering är ju värt det om risken att något skall hända mitt barn blir mindre.

Och så börjar det igen, oron, alla tankarna om allt som kan gå fel, att jag skall ha haft alla de här tankarna och valen och velat fram och tillbaka och till slut bestämmer mig för vaginal förlossning och något händer!

Jag skall prata med någon om det, naturligtvis, översätta min förlossningsjournal till engelska och försöka kommunicera med läkare och barnmorskor vad det är jag är orolig över. Och hoppas att någon kan hjälpa mig, eller åtminstone förstå mig.

Lite störigt ändå

Jag kan irritera mig lite på mig själv ibland. Att jag gjorde mig av med alla bebissaker från när sexåringen var liten, framförallt kläderna.

Han hade massor av unisex-plagg och hur mycket kläder som helst. Många fina märkesplagg i alla möjliga storlekar som jag köpte i små butiker i Lund och Malmö. En tröja för 400:- som han kunde ha i tre veckor, ytterplagg som flera tusen som användes knappt en säsong, en sparkdräkt från Katvig som det fanns väntlista till!

Allting var i toppskick dessutom, eftersom sexåringen sällan blev smutsig när han var så liten. Ibland läckte blöjan och då och då kladdade han med maten, men överlag var han en väldigt ren bebis, med mycket få fläckar på kläderna.

Nu, däremot, smutsar han ner sig som sig bör.

Alla de kläderna skänkte vi och sålde vi allteftersom. Lika starkt som jag plötsligt började längta efter bebis, kände jag på den tiden att jag bara ville ha ett barn. Så det fanns ju ingen anledning att spara något.

Nu är jag inte den som skulle gå och köpa alldeles för dyra märkeskläder till en liten bebis längre, kanske för att jag inte längre känner att jag måste bevisa något och dessutom kommer jag inte att ha en massa tid att slå ihjäl genom att gå i affärer. Så lillebror eller lillasyster får enkla, praktiska plagg från de stora kedjorna, gissar jag. Men det hade varit roligt att ha kvar lite av det galna från 2006.

Nähäpp

Det gick inte att få något receptfritt mot illamåendet. I Sverige knaprar blivande mödrar postafen, men här i England skall vi tydligen klara oss med ingefärakex. De hjälper faktiskt, visserligen, min mamma köpte ginger snaps på Starbucks är jag var helt säker på att jag skulle kräkas, och de lugnade illamåendet ett slag.

Just nu är det ju okej. Jag kan vara uppe och runt i några timmar och annars är jag sängliggande, men jag kräks inte och jag lyckas få i mig lite mackor och juice varje dag. Fortsätter det så här så är det ju ingen fara, faktiskt. 

Jag får se vad läkaren säger på inskrivningen, men eftersom det är en vanlig GP så räknar jag inte med att han kommer att vara alltför insatt i graviditetskrämpor och tidigare hyperemesis. Har jag inte börjat kräkas tills det är inskrivningsdags så räknar jag inte med att få något utskrivet heller, trots att jag oroar mig för att jag skall bli lika sjuk som sist.

Nu sitter jag och äter rostat bröd med tzatsiki, måste tänka på att hålla blodsockret på jämn nivå och varken äta för mycket eller för lite åt gången. 

Frustration

Mentalt är jag överlycklig. Jag är nöjd och tillfreds.

Fast ibland blir det frustrerande. Jag ligger helt utslagen i min säng och dagdrömmer om att gå med soporna, att vika tvätt och köra igång en maskin med mörkt i 60 grader. Jag tänker på att torka av bänkarna och dammsuga och lägga saker på sin plats. Jag funderar på hur vi skall göra på vår uteplats, höstväxter och att slänga allt som blommat ut. Jag tänker på att laga mat och fixa något som alla tycker om, att diska och städa kylskåpet och rensa i frysen och putsa speglarna. Jag drömmer om att byta lakan och sortera ut sexåringens kläder och byta plats på sommar- och höstkläder i min garderob.

Men jag orkar inte. Jag kan inte ta tag i någonting. Jag kan bara ligga här och känna illamåendet komma och gå och tröttheten bestå och fundera på vad jag skulle ha gjort.

Och jag har ju min man och jag har min mamma här för tillfället och de ser ju till att saker går runt och fixas, och det är egentligen inget problem. De kanske lämnar lite mer saker framme på borden och de kanske inte tvättar lika ofta. Men de ser till att sexåringen är ren och får mat i sig och att jag mår okej, och just nu kanske man inte kan begära mer än så?

Jag kanske måste acceptera att det kommer att råda någon form av undantagstillstånd i några månader och koncentrera mig på att vila och äta när jag kan och få i mig tillräckligt med näring och behålla min mat.

Men det är frustrerande. Att önska att man hade orken.

Status vecka 5+1

Idag mår jag skit, verkligen. Det är så typiskt för jag oroar mig när jag inte mår så illa och jag klagar när jag gör det.

Det är ju värt det, illamåndet, men det är fan så jobbigt.

Igår var jag helt sjukt sugen på ost- och broccolisoppa och lyckades laga det utan större problem. Jag åt två små skålar och allt gick bra. Men idag när jag kom ner till köket och det fortfarande luktade lite soppa, höll jag på att kräkas.

Samma sak med maten från i förrgår, jag åt det en gång, men några timmar senare var det fruktansvärt att ens tänka på.

Jag intalar mig själv ändå att det kan inte bli som förra gången. Jag kommer inte att bli inlagd. Det går bara inte. Så länge jag får behålla maten jag äter så känns det okej. Då klarar jag mig. Idag har jag ätit två plommon och två rostade mackor med ost, gurka och salt. Det är lite näring i alla fall.

Jag har dessutom ett "bättre" utgångsläge den här graviditeten. Jag väger mer. Förra graviditeten började på 45kg och det fanns inga reserver av någonting. Minsta lilla viktminskning och jag hade inget annat val än att bli inlagd, annars skulle jag försvunnit.

Jag är trött också, och jag fryser hela tiden. Som tur är håller sig illamåendet i schack under morgnarna, så jag lyckas få iväg sexåringen till skolan utan problem. Det är när jag kommer hem igen som det slår till.

Idag skall jag gå till apoteket och be om något receptfritt mot illamående som är okej att ta som gravid. Och så skall jag be min mamma, som fortfarande är på besök, att laga tzatsiki till mig, för det är det enda jag är sugen på just nu.

Hur jag gör det

Sedan finns det ju de som överdriver också, som är nojiga och försiktiga och lite väl oroliga. Som jag.

Livsmedelsverket säger att för höga doser av koffein kan öka risken för missfall, så jag dricker inte ens en klunk koffein. Inte en liten kopp kaffe, inte ett halvt glas kola.

Jag läste någonstans att mycket ingefära, mynta och kamomill även det ökar riskerna. Det handlade om otroliga mängder, men orolig som jag är har jag uteslutit det helt. Mina örtteer rör jag inte, och trots att jag älskar ingefära, i te, i sallader, till maten och i läsk, så undviker jag det helt och hållet.

Jag sköljer alla frukter och grönsaker minst tre gånger, jag vågar inte köpa mat i stånd på stan, hur varma rätterna än är, jag äter ingenting färdigskivat trots att det står att det är okej om det inte är nära utgångsdatumet.

Jag levde tidigare på mozzarella och livsmedlesverket säger att det är okej om det är nyförpackat, men jag kan bara inte äta det. Jag vågar inte.

Jag vågar inte springa eller anstränga mig, men jag har ändå inte orken till det just nu. Innan jag äter något "nytt" så googlar jag det först för att se om det finns minsta lilla antydan till någon typ av forskning som kanske påvisar att det i kan vara lite farligt om man är gravid. Och finns det, så struntar jag i att äta det.

Jag vet varför jag håller på sådär. Jag vet att de flesta missfall inte beror på något man äter. De flesta spontana aborter sker inte för att mamman druckit kaffe, ätit ingefära eller fått listeria. De beror på att barnet inte skulle kunnat överleva, de beror på slumpen, "naturen", oturen, genetiken.

Men jag måste veta att om någonting går fel, om jag inte får mitt barn i maj utan istället drabbas av missfall, så var det inte mitt fel. Det var slumpen som gjorde det.

Jag måste göra allting rätt för att kunna säga "det var meningen" om vi förlorar det här barnet. Jag måste veta att jag gör allt i min makt för att allting skall gå bra. För att vi skall bli föräldrar för andra gången i maj, för att sexåringen skall bli storebror, för att bebisen skall må bra. Allt. I. Min. Makt.

Det där med maten

Gravida som röker är något av det värsta jag vet. Det är klart att det är värre med gravida som dricker alkohol eller tar tunga droger, men de brukar ofta vara så socialt utsatta och så hjälplösa att det liksom är vad det är.

Rökande gravida brukar ofta vara i övrigt välfungerande personer som av något liksom inte fungerar som det ska på. Men mer om det en annan gång.

Det som för tillfället irriterar mig mest är gravida som inte följer livsmedelsverkets kostråd. Livsmedelsverket skriver saker som att man bör undvika opastöriserad ost, mögel- och kittost, torkat, kallrökt eller gravat kött, färdigskivad och färdigförpackad mat nära utgångsdatumet och andra småsaker man skall tänka på.

Risken att smittas av listeria eller toxoplasma är pytteliten, och även om man smittas av det är risken för en farlig infektion liten. Men den finns där. Risken att man skall drabbas av en infektion som gör att man kan förlora barnet man bär på finns där.

Varje tugga brie eller parmaskinka man tar ökar risken för farliga infektioner med hemska konsekvenser och jag förstår inte varför man vill utsätta sig själv och sitt ofödda barn för den risken, jag förstår det verkligen inte.

Det handlar ju inte heller om något livsnödvändigt, utan om typiska lyx-produkter. Mögelostar, gravad lax och lufttorkad skinka är jag helt säker på att alla kvinnor klarar sig utan i 38 veckor. Så vad är det som gör att dessa kvinnor ändå stoppar i sig parmaskinka och färdig-sallader dagen efter bäst före-datumet?

Hur kan de njuta av den där tuggan brie när de vet vad de riskerar? Varför är inte graviditeten det som är högst prioriterat? Barnet i magen och att allt skall gå vägen? Hur tänker man när man säger till sig själv att "risken är så liten så det händer säkert inte mig?" eller "folk gör ju allt möjligt med barn i magen, röker och dricker och allt och får ändå friska barn, hur mycket skada kan en bit brie göra"?

Nej, jag har absolut ingen förståelse för hur de tänker, och jag undrar ärligt om det kanske är "något fel" på dessa kvinnor, att de saknar läsförståelse, impulskontroll eller konsekvenstänkande?

MVC

Så idag ringde jag och bokade tid för motsvarande inskrivning. Den 01/10 skall jag träffa en läkare och sedan skickar han mig vidare till en barnmorska som kommer att hålla koll på mig.

Jag vet att läkaren är en han, för det fanns först ingen tid, men när jag sa att det var lite bråttom så sa hon att "ja, det finns ju en manlig som är tillgänglig, om det är okej?".

Anledningen till att det är lite bråttom är att jag ju börjar må illa, och jag vill gärna ha något utskrivet, motsvarande Lergigan Comp. innan det blir för illa. Dessutom vill jag göra KUB-test och då kan man ju inte vänta hur länge som helst.

Jag hoppas verkligen att det blir en bra barnmorska, jag blir ju så känslig när jag är gravid och trots att det gått sju år sedan förra gången så är jag fortfarande relativt ung gravid, och jag orkar inte med negativa kommentarer eller fördomar om det.

När jag var gravid med sexåringen fick vi den bästa barnmorskan i världen på MVC. Hon var snäll och vettig och rolig och varm. Förlossningspersonalen minns jag inte, men barnsköterskan på BVC var också helt underbar. Faktum är att all vårdpersonal, alla vänner, mina lärare, bekanta, släktingar och internet-vänner var helt otroligt positiva, glada och stöttande under förra graviditeten. Med ett undantag.

När jag först blev inlagd för hyperemesis fick jag en sköterska som var otrevlig och kall och som trodde att jag medvetet valde att inte äta. Johannes, mamma och svärmor jagade bort henne, har jag för mig. Jag var i sådan chock då, eftersom jag tidigare bara fått glada tillrop och beröm.

Default-sjukhuset att föda på blir St. Thomas', men man kan be om ett annat om man vill. Det tänker inte jag göra, jag tycker om St Thomas' och är väldigt glad att vi bor i "uppfångningszonen".

Det känns som ett "levande" sjukhus, med forskning och studenter och massor av folk. Många väljer att föda på mindre sjukhus, eller till och med på "birth centres" där det bara finns barnmorskor. Går något fel då så får man åka till ett större sjukhus, och blir det riktigt allvarligt så åker man... till St. Thomas'. Så det känns bra att vara där från början.

Alla ultaljud görs på St. Thomas' under graviditeten, och om man måste ha extra koll så är det dit man år på kontroller dessutom.

Inte så annorlunda från Sverige, än så länge.

Once upon a second time around

Det är så mycket som är annorlunda den här graviditeten.

Jag kan inte minnas att jag oroade mig speciellt mycket förra gången. Jag blev gravid och sedan skulle ett barn komma. Vi planerade direkt utifrån att det var självklart att vi skulle bli föräldrar. Jag kontaktade min skola, vi letade lägenhet, vi planerade framtiden. Det var inte snack om "om". Det var "när".

Trots att jag egentligen hade massor av saker att oroa mig över, inte bara barnet utan allt runtomkring, jag var ändå 16 år och gravid, så kommer jag ihåg att jag kände mig lugn. Det där lugnet var så påtagligt. Det var som att jag gick in i min egen värld. Jag vet inte om någon tyckte att det var olämpligt att jag skulle bli mamma, för jag struntade helt i folk runtomkring. Jag stängde av och koncentrerade mig på mig själv. Ingen oro, inget obehag, bara lugn.

Förutom känslorna så finns det mycket rent praktiskt som är annorlunda. Jag mådde som värst under sommaren förra gången, och kunde i stort sett ligga och sova bort hela dagarna, utan några måsten alls. Nu har jag en sexåring som skall till skolan, som skall hämtas och till aktiviteter. Jag har tentor att plugga till och ett hem att sköta.

Jag hade visserligen ett hem då också, men nu har jag vant mig vid att tvättkorgen aldrig är full, köksbänken är fri från smulor, kläderna blir direkt inlagda i garderoben, maten dukas ut minuten efter att alla är färdiga, ingen disk står framme, bord och bänkar torkas av flera gånger om dagen, maten lagas i tid och allting ligger på sin plats. Jag har inte möjlighet att sova bort allt det.

Dessutom hade vi människor nära förra gången. Jag hade svärmor gynekologen som kunde göra VUL och hjälpa mig bli inlagd pga hyperemesis. Vi hade vänner som kom med presenter tidigt på morgonen innan de gick till skolan, vi hade familjemedlemmar som släppte allt och kom rusande när jag hade ont i ryggen och inte kunde gå, vi hade vänner och släkt som lagade konstig mat jag var sugen på, bjöd på vegetarisk sushi flera gånger i veckan, åkte till Ikea och köpte allt vi kunde behöva, kom med tips och råd, kom förbi och lämnade gravid-kläder, lät oss ärva kläder och saker, bjöd ut oss på landet och tyckte det var självklart att jag var asocial och sov bort hela vistelesen, kom och hälsade på mig på sjukhuset med tidningar och dvd-filmer och bara sa tröstande ord när jag kräkte ner deras bil.

Den här gången får vi klara mycket själva, jag och min man. Men jag har lite mer erfarenhet nu, och så har jag ju en liten person som gör vardagarna så underbara och roliga, sexåringen som kommer bli sju år och storebror. Han är sällskap och dessutom hjälp och stöd utan att tänka på det.

Vecka 6

Det går framåt. Jag mår fysiskt sämre och mentalt bättre för varje dag som går. Det känns helt okej att må illa, för jag vet att det beror på att det lilla fröt växer som det ska.

Jag tror att det var någonstans i vecka 6 jag upptäckte graviditeten förra gången, och jag kände mig ungefär såhär. Men jag hade glömt hur orkeslös man blir, i hela kroppen. Idag var jag tvungen att samla kraft i över tio minuter för att orka ta ut min yoghurtskål till köket. Det kändes som det jobbigaste i världen.

Allting känns som ett stort jobbigt projekt, framförallt saker som att vika tvätt eller sortera papper. Jag blir trött bara av tanken.

Och så fryser jag. Hela tiden nästan. Igår när jag duschade hade jag riktigt hett vatten, men frös ändå och hade gåshud inne i duschen. Det kändes helt absurt.

Hen har ju en pappa också

Här sitter jag och planerar vardagen som om jag skulle vara ensam i den. Som om jag själv i framtiden kommer att ha ansvar för två barn, ett litet och ett som börjar bli ganska stort. Som om det bara är mina rutiner som kommer att ändras.

Men så kommer jag på att vi är ju två föräldrar. Mannen som blivit far till mina (snart) barn är den mest kärleksfulla och underbara man som finns, och det finns inget han inte gör för sina (snart) barn.

Det finns en till som kan lämna sjuåringen i skolan på morgonen efter en trött natt med amning, laga mat när det behövs, vyssja, trösta, bära, skoja, älska, byta och finnas till.

Status vecka 4+5

Mamma kom med en kokosnöt med sugrör idag till mig, där jag låg utslagen i sängen. Gud vad gott det var!

Googlade lite snabbt och det verkade vara riskfritt att dricka, och dessutom väldigt nyttigt.

Annars har det inte varit en jättebra dag. Blev djävulskt åksjuk på bussen och illamåendet höll i sig i flera timmar. Dessutom var jag hungrig men kunde inte resa mig upp pga yrsel och illamående. Då är det tur att jag har min mamma.

Hon gick och handlade det enda jag kunde tänka mig, salami och brie, och så gjorde hon varma mackor till mig eftersom både brie och salami måste hettas upp innan man äter det som gravid.

Dessutom nådde tröttheten helt nya proportioner idag. Men jag tror att det beror på att jag inte lyssnade på min kropp igår, utan låg vaken till 23.00 istället för mitt vanliga 21.00.

Jag hoppas att illamåendet beror på det också, och att det bara är en försmak av vad som kommer. Jag tycker inte att jag skall behöva må illa riktigt ännu.

Men det känns bra att jag får testa vad som fungerar med illamåendet och tröttheten just nu medan mamma är här. Så kanske jag känner min kropp lite bättre när hon far igen.

Nu skall jag sova. Sexåringen hämtas av min mamma.

JAG ÄR GRAVID!

Det är ju så.

När man talar om graviditet tidigt så kommer även prat om missfall direkt. När jag berättade för min man sa jag inte att "jag är gravid", jag sa "jag tog ett graviditetstest i morse och det visade svagt postivit". Jag sa inte "jag är gravid" eftersom jag tänkte att jag är gravid nu, men det vet man inte hur länge det varar. Hela tiden har jag haft den där känslan att när som helst kan det ta slut.

Det blev inget storslaget firande av den graviditet vi ändå längtat efter i några månader, för jag var osäker på om det egentligen var vettigt att fira. Tänk om?

Men en graviditet måste firas! Man måste få glädjas och skatta och känna sig lycklig och efter någon dag sjönk det in! Jag är gravid!

Vad som än händer, oavsett alla risker, hur tidigt det än är - så är jag gravid!

Här och nu och just precis denna minut så väntar jag barn. Det är någon som växer i mig, som har ett hjärta som skall börja slå i dagarna om det inte redan gjort det.

Och det är ju så otroligt häftigt! Det är underbart och roligt och fantastiskt och fenomenalt och jag har längtat och väntat och räknat och tänkt och hoppats och knappt vågat andas ibland i väntan på det här och nu är jag så lycklig!

Vi ska få en till son eller en dotter. Vi skall bli en tvåbarnsfamilj, sexåringen skall bli storebror. Vi skall ha en bebis. Det är så stort och så häftigt att jag tänker inte låta oro och rädsla komma i vägen för mitt firande!