Jag mår lite bättre. Inte så bra att jag tycker jag behöver vara orolig, för illamåendet brusar upp med jämna mellanrum och jag är fortfarande en skugga av mig själv. Men sakta sakta börjar jag orka lite mer.
Igår lagade jag mat till alla tre! Okej att jag bara värmde laxen från dagen innan och gjorde en potatisgratäng som blev sådär, men som sexåringen i alla fall tyckte om, men jag lagade i alla fall mat, och vi satt och åt som en familj!
Och innan dess hade jag plockat undan, och jag kunde ensam ta hand om disken och sedan vika tvätt och under dagen gick jag till affären och sedan bytte jag glödlampor!
Det låter kanske som småsaker, men jag är så otroligt glad över det här! Det känns liksom som att balansen hemma börjar återställas lite, jag gör nytta och hela vardagen hänger inte längre på min man.
Jag hoppas att det håller i sig. Just idag vet jag inte hur det kommer att gå för jag har inte kommit upp ur sängen ännu. Man och barn går upp vid 06.30 och går hemifrån en halvtimme eller 45 minuter senare och då brukar jag somna om och sova till 11.00, men idag lyckades jag inte somna om, trots att jag är hur trött som helst, så jag har mest bara legat och mått ganska illa.
Förhoppningsvis blir det bra av lite mat i magen och tröttheten är jag ju van vid, vid det här laget.
Imorgon skall jag träffa min barnmorska för första gången och jag hoppas att det blir läge att prata om min förlossningsrädsla.
Tuesday 30 October 2012
Friday 26 October 2012
Nähä :(
Ikväll skulle vi på konsert. Jag trodde verkligen att jag skulle orka, jag trodde att när det väl var dags så skulle jag må bättre. Att mina symptom lugnat sig lite, att jag skulle ha lite energi och att det kanske ändå är lite psykosomatiskt, det här illamåendet. Jag fick ju plötslig ork på min födelsedag, till exempel.
Imorse kände jag mig ganska bra och hoppades på att jag skulle orka. Jag ignorerade illamåendet, åt ordentligt, tog Lergigan, sov ut ordentligt, drack massor och vilade ännu mer. Men när det svartnade för ögonen bara av att resa mig och när jag behövde sitta och vila mitt i att jag hackade ett äpple och när jag bara låg och darrade och skakade när jag ätit så insåg jag att jag fick ge upp.
Jag kan inte gå på konsert idag, det går bara inte. Min kropp orkar inte med det och det känns extremt frustrerande att kroppen inte vill trots att jag så gärna vill.
Så jag känner mig lite ledsen över det, men det är ju så det kan vara ibland.
Tröstar mig med det enda jag kan äta just nu. Snabbnudlar med salladslök, tomat, lime, ingefära och salt.
Imorse kände jag mig ganska bra och hoppades på att jag skulle orka. Jag ignorerade illamåendet, åt ordentligt, tog Lergigan, sov ut ordentligt, drack massor och vilade ännu mer. Men när det svartnade för ögonen bara av att resa mig och när jag behövde sitta och vila mitt i att jag hackade ett äpple och när jag bara låg och darrade och skakade när jag ätit så insåg jag att jag fick ge upp.
Jag kan inte gå på konsert idag, det går bara inte. Min kropp orkar inte med det och det känns extremt frustrerande att kroppen inte vill trots att jag så gärna vill.
Så jag känner mig lite ledsen över det, men det är ju så det kan vara ibland.
Tröstar mig med det enda jag kan äta just nu. Snabbnudlar med salladslök, tomat, lime, ingefära och salt.
Wednesday 24 October 2012
Han är så himla himla söt
Sexåringen kommer då och då med frågor om bebisen i magen, eller Barnis - som jag väljer att kalla hen, efter en namngivningstradition bland sexåringens gosedjur.
Sexåringen har gått på lite olika förskolor. Den allra första hette Äppellunden och det var en helt otroligt mysig plats med massor av värme och trygghet. Då bodde vi alltså i Sverige. Han gick på en annan förskola i Sverige och sedan när vi flyttade utomlands gick han på en Montessori-förskola här i stan. Han trivdes och den var bra, framförallt eftersom han var fyra år och de hade aktiviteter som passade hans ålder väldigt bra.
Idag kom han och frågade var bebisen ska gå på dagis. Det var väldigt gulligt tyckte jag, att han liksom bryr sig om sådana praktiska saker. Jag sa att vi inte riktigt bestämt och att den nog skulle vara hemma ganska länge. Då svarade sexåringen att "vi måste hitta nåt som Äppellunden så att han eller hon inte behöver vara så liten när han börjar på det som jag gick på".
Det är något av det sötaste och mest omtänksamma jag hört. Som hans pappa sa, han tänker liksom att när man är väldigt liten är det mysigare med något som Äppellunden. Jag blir så glad när jag tänker på att han, vår underbara lilla sexåring, går omkring och funderar på sådana saker.
Sexåringen har gått på lite olika förskolor. Den allra första hette Äppellunden och det var en helt otroligt mysig plats med massor av värme och trygghet. Då bodde vi alltså i Sverige. Han gick på en annan förskola i Sverige och sedan när vi flyttade utomlands gick han på en Montessori-förskola här i stan. Han trivdes och den var bra, framförallt eftersom han var fyra år och de hade aktiviteter som passade hans ålder väldigt bra.
Idag kom han och frågade var bebisen ska gå på dagis. Det var väldigt gulligt tyckte jag, att han liksom bryr sig om sådana praktiska saker. Jag sa att vi inte riktigt bestämt och att den nog skulle vara hemma ganska länge. Då svarade sexåringen att "vi måste hitta nåt som Äppellunden så att han eller hon inte behöver vara så liten när han börjar på det som jag gick på".
Det är något av det sötaste och mest omtänksamma jag hört. Som hans pappa sa, han tänker liksom att när man är väldigt liten är det mysigare med något som Äppellunden. Jag blir så glad när jag tänker på att han, vår underbara lilla sexåring, går omkring och funderar på sådana saker.
Tuesday 23 October 2012
Allmänt överlycklig
Igår ringde jag och spontanbokade ett ultraljud på en privat klinik, och idag 14.30 var det dags. Jag var inte så nervös, men lagom spänd och förväntansfull.
Sonografen (jag vet inte om yrket kallas det på svenska, men här heter det sonographer så det verkar rimligt) var väldigt trevlig och varm och välkomnande och jag la mig på britsen och fick gel på magen och så började vi kika.
Det tog inte många sekunder innan man kunde se ett litet foster, och jag kände mig direkt bara så himla himla glad. Hjärtat slog som det skulle och där fanns två armar och två ben och alla mått mätte normalt.
Jag blev framflyttad lite, först så att jag var i vecka 10+2, men sedan blev jag beräknad till att föda 19 maj, så då borde jag vara i vecka 10+1. Det är ju inte exakt och inget som egentligen spelar någon roll, men nu räknar jag med att jag är 10+1.
Jag fick med mig en liten rapport med en del mått, tre bilder och en länk till en video på ultraljudet.
Sedan tog jag bussen hem istället för tunnelbanan och någonstans på vägen kom jag på att jag var extremt sugen på thaimat så det beställdes så fort jag kom innanför dörren. Inom en halvtimme kom maten och stillade mitt illamående ordentligt.
Sonografen (jag vet inte om yrket kallas det på svenska, men här heter det sonographer så det verkar rimligt) var väldigt trevlig och varm och välkomnande och jag la mig på britsen och fick gel på magen och så började vi kika.
Det tog inte många sekunder innan man kunde se ett litet foster, och jag kände mig direkt bara så himla himla glad. Hjärtat slog som det skulle och där fanns två armar och två ben och alla mått mätte normalt.
Jag blev framflyttad lite, först så att jag var i vecka 10+2, men sedan blev jag beräknad till att föda 19 maj, så då borde jag vara i vecka 10+1. Det är ju inte exakt och inget som egentligen spelar någon roll, men nu räknar jag med att jag är 10+1.
Jag fick med mig en liten rapport med en del mått, tre bilder och en länk till en video på ultraljudet.
Sedan tog jag bussen hem istället för tunnelbanan och någonstans på vägen kom jag på att jag var extremt sugen på thaimat så det beställdes så fort jag kom innanför dörren. Inom en halvtimme kom maten och stillade mitt illamående ordentligt.
Mindre och mindre hemlisar
Dagarna flyter på som vanligt. Gästerna vi hade köpte bananer igår och idag dricker jag mjölk+banan+drickcholadpulver mixat och mår än så länge ganska bra. Nu har de åkt hem, tråkigt nog, men vi klarar oss någorlunda ändå.
Igår hade jag uppe en sida på datorn om att boka privat ultraljud eftersom jag känner att fler och fler börjar få reda på graviditeten och jag vill se så att det verkligen bor någon därinne.
Sexåringen kom och la sig bredvid mig och började fråga varför jag tittade på sidan och plötsligt kände jag att jag inte kunde luras längre, eller avfärda det som "ingenting". Det känns konstigt när man bara är tre personer i en familj, att utesluta en, och vi försöker att alltid inkludera sexåringen och svara ärligt på hans frågor. Det är liksom något av det absolut mest grundläggande i vårt hushåll.
Så jag berättade för honom om graviditeten och hans reaktion var precis som väntat. Väldigt odramatisk och enkel. Han frågade hur länge jag haft den i magen och när den skulle komma. Han konstaterade att hans favoritgosedjur, som han brukar kalla sin son, skulle få en farbror eller faster och så erkände han att han helst vill ha en lillebror men att en lillasyster kunde vara roligt också. Så la han till att när de är små märker man ju inte om det är flickor eller pojkar, så det spelar inte så stor roll.
Sedan frågade jag om det var något som kändes jobbigt med det och då sa han att det är ju jobbigt när de skriker men det gör de ju inte hela tiden och då kan han gå in på sitt rum. Sedan började han prata om sitt tv-spel.
Så var det inte mer med det. På kvällen satt vi alla, jag och mannen och våra besökare, och pratade lite om ultraljud, KUB och NUPP, sexåringen satt och spelade dator och lyssnade med ett halvt öra. Då och då vände han sig om och frågade vad vi pratade om. Jag förklarade en gång att vi pratar om hur man kan kolla om bebisen mår bra i magen, och då frågade han "gör din det?", men annars har han inte tagit upp det. Som väntat, alltså.
Idag skall jag ut i omvärlden, så jag samlar kraft till att gå och duscha och klä på mig. Inte så himla lätt att duscha när man bara kan stå upp några minuter i taget, kan jag säga.
Igår hade jag uppe en sida på datorn om att boka privat ultraljud eftersom jag känner att fler och fler börjar få reda på graviditeten och jag vill se så att det verkligen bor någon därinne.
Sexåringen kom och la sig bredvid mig och började fråga varför jag tittade på sidan och plötsligt kände jag att jag inte kunde luras längre, eller avfärda det som "ingenting". Det känns konstigt när man bara är tre personer i en familj, att utesluta en, och vi försöker att alltid inkludera sexåringen och svara ärligt på hans frågor. Det är liksom något av det absolut mest grundläggande i vårt hushåll.
Så jag berättade för honom om graviditeten och hans reaktion var precis som väntat. Väldigt odramatisk och enkel. Han frågade hur länge jag haft den i magen och när den skulle komma. Han konstaterade att hans favoritgosedjur, som han brukar kalla sin son, skulle få en farbror eller faster och så erkände han att han helst vill ha en lillebror men att en lillasyster kunde vara roligt också. Så la han till att när de är små märker man ju inte om det är flickor eller pojkar, så det spelar inte så stor roll.
Sedan frågade jag om det var något som kändes jobbigt med det och då sa han att det är ju jobbigt när de skriker men det gör de ju inte hela tiden och då kan han gå in på sitt rum. Sedan började han prata om sitt tv-spel.
Så var det inte mer med det. På kvällen satt vi alla, jag och mannen och våra besökare, och pratade lite om ultraljud, KUB och NUPP, sexåringen satt och spelade dator och lyssnade med ett halvt öra. Då och då vände han sig om och frågade vad vi pratade om. Jag förklarade en gång att vi pratar om hur man kan kolla om bebisen mår bra i magen, och då frågade han "gör din det?", men annars har han inte tagit upp det. Som väntat, alltså.
Idag skall jag ut i omvärlden, så jag samlar kraft till att gå och duscha och klä på mig. Inte så himla lätt att duscha när man bara kan stå upp några minuter i taget, kan jag säga.
Wednesday 17 October 2012
Paket!
Idag kom nya gäster från Sverige. Och de hade med sig Lergigan och godsaker! Jag har varit otroligt sugen på lakritsnappar på sistone, trots att jag egentligen inte alls tycker om det. Jag åt en hel liten påse på en gång och hade säkert kunnat äta en till, men jag har hört att man skall ta det lugnt med lakrits när man är gravid så det får räcka för den här gången.
De hade även med sig nyponsoppa, som jag bett om, och mandelbiskvier, som jag glömt be om! Så himla bra!
Och så hade de med ett annat litet paket, med super-miljövänliga saker som napp och nappflaska, amningsteer och en pyjamas/ sovpåse i ekologisk bambu och bomull i storlek 56. Det är det första som kommer in i huset som är till bebisen och det känns så himla häftigt.
De hade även med sig nyponsoppa, som jag bett om, och mandelbiskvier, som jag glömt be om! Så himla bra!
Och så hade de med ett annat litet paket, med super-miljövänliga saker som napp och nappflaska, amningsteer och en pyjamas/ sovpåse i ekologisk bambu och bomull i storlek 56. Det är det första som kommer in i huset som är till bebisen och det känns så himla häftigt.
Sunday 14 October 2012
Söndag i vecka 9
Igår mådde jag himla bra. Så bra att jag nästa blev orolig, men jag tänkte att det nog berodde på att jag fick ordentligt med sömn och dessutom fick i mig både ordentligt med vätska och mat från det att jag gick upp till att jag gick och la mig.
Idag var det sämre. Jag kunde inte sova ut så länge som jag behövde av lite olika anledningar och redan från att jag gått ur sängen började jag må illa, trots Lergigan. Det bästa är när jag kan sova till 11.00 minst, äta lite, dricka mycket och sedan ta Lergigan, då känns det som att den får full effekt och dessutom håller i sig ett bra tag. Sedan tar jag nästa när jag skall åka och hämta sexåringen.
Idag blev det liksom bara fel.
Dessutom fanns det ingenting hemma jag ville äta, och jag hade absolut ingen ork att ta mig till affären. Mannen var inte hemma under några timmar och när han är borta men sexåringen är hemma märks det verkligen hur mycket det underlättar för mig att ha min man här.
Jag lyckades till slut få i både mig och sexåringen lite färdigpizza och mådde lite bättre ett slag. Vi gjorde läxor och röjde i köket och sorterade lite tvätt.
Sedan krashade jag och har spenderat hela eftermiddagen i sängen med P3 Dokumentär. Den nyaste, den om Dioxinfisken i Östersjön gav mig ordentliga rysningar. Så lyssnade jag på några favoriter och så på den om stormen Gudrum för första gången. Som tur var hade min man kommit hem vid det här laget, så sexåringen var inte helt övergiven.
Det jobbigaste just nu är att jag inte kan stå upp mer än ett par minuter i taget. Det går liksom inte. Det är inte bara det att jag blir yr och illamående, utan kroppen bara vägrar. Det blir fysiskt omöjligt och jag segnar ihop i en liten hög om jag inte sätter mig ner direkt.
Häromdagen var bussen helt full när vi skulle hem från skolan och jag fick liksom ligga dubbelvikt över den lilla platsen man skall ha väskorna. När jag får energi skall jag se till att beställa en knapp där det står "Baby on Board" som man kan få här. Det är ju nu i början, när det inte syns, som jag verkligen behöver sitta.
Inte för att det kanske någonsin kommer att synas. Jag hoppas få större mage den här gången, för förra gången märktes det knappt när jag satt ner, förutom sista månaden eller så, och jag kunde ha nästan alla mina vanliga kläder graviditeten igenom (med gummiband i jeans-knappen).
En Baby on Board-badge skulle dessutom vara ett smidigt sätt att "berätta" för folk utan att göra en så stor grej av det. Jag vill ju att mammorna till sexåringens klasskompisar skall veta att jag är gravid, så småningom, men att skicka ut ett mass-mail med informationen känns lite väl självcentrerat på något sätt. Som att det skulle vara en så stor grej för dem.
Idag var det sämre. Jag kunde inte sova ut så länge som jag behövde av lite olika anledningar och redan från att jag gått ur sängen började jag må illa, trots Lergigan. Det bästa är när jag kan sova till 11.00 minst, äta lite, dricka mycket och sedan ta Lergigan, då känns det som att den får full effekt och dessutom håller i sig ett bra tag. Sedan tar jag nästa när jag skall åka och hämta sexåringen.
Idag blev det liksom bara fel.
Dessutom fanns det ingenting hemma jag ville äta, och jag hade absolut ingen ork att ta mig till affären. Mannen var inte hemma under några timmar och när han är borta men sexåringen är hemma märks det verkligen hur mycket det underlättar för mig att ha min man här.
Jag lyckades till slut få i både mig och sexåringen lite färdigpizza och mådde lite bättre ett slag. Vi gjorde läxor och röjde i köket och sorterade lite tvätt.
Sedan krashade jag och har spenderat hela eftermiddagen i sängen med P3 Dokumentär. Den nyaste, den om Dioxinfisken i Östersjön gav mig ordentliga rysningar. Så lyssnade jag på några favoriter och så på den om stormen Gudrum för första gången. Som tur var hade min man kommit hem vid det här laget, så sexåringen var inte helt övergiven.
Det jobbigaste just nu är att jag inte kan stå upp mer än ett par minuter i taget. Det går liksom inte. Det är inte bara det att jag blir yr och illamående, utan kroppen bara vägrar. Det blir fysiskt omöjligt och jag segnar ihop i en liten hög om jag inte sätter mig ner direkt.
Häromdagen var bussen helt full när vi skulle hem från skolan och jag fick liksom ligga dubbelvikt över den lilla platsen man skall ha väskorna. När jag får energi skall jag se till att beställa en knapp där det står "Baby on Board" som man kan få här. Det är ju nu i början, när det inte syns, som jag verkligen behöver sitta.
Inte för att det kanske någonsin kommer att synas. Jag hoppas få större mage den här gången, för förra gången märktes det knappt när jag satt ner, förutom sista månaden eller så, och jag kunde ha nästan alla mina vanliga kläder graviditeten igenom (med gummiband i jeans-knappen).
En Baby on Board-badge skulle dessutom vara ett smidigt sätt att "berätta" för folk utan att göra en så stor grej av det. Jag vill ju att mammorna till sexåringens klasskompisar skall veta att jag är gravid, så småningom, men att skicka ut ett mass-mail med informationen känns lite väl självcentrerat på något sätt. Som att det skulle vara en så stor grej för dem.
Saturday 13 October 2012
Världens bästa lördagsmorgon
Idag kom det ett paket fyllt med apelsinkrokant från min underbart omtänksamma svärfar. Jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev.
Sedan kom min man med frukost på sängen. Popcorn, pekannöts-bakelse och saft, efter mina önskemål förstås. Jag tror inte ens att sexåringen på eget bevåg skulle komma på den frukostkombinationen.
Sedan kom min man med frukost på sängen. Popcorn, pekannöts-bakelse och saft, efter mina önskemål förstås. Jag tror inte ens att sexåringen på eget bevåg skulle komma på den frukostkombinationen.
Friday 12 October 2012
Tack gud för smink
Min hy är inte att leka med för tillfället alltså. Jag har inte universums bästa hy i övrigt heller, men just nu känns det som ett skämt. Vågar knappt visa mig för folk.
Igår hade jag hur mycket energi som helst, fram till 17.30-tiden eller så då jag stängde av totalt. Somnade på soffan och gick upp och la mig i sängen. Stannade där resten av kvällen, övertygad om att jag skulle kräkas när som helst. Men det slapp jag, antagligen tack vare att jag just kunde ligga still hela kvällen. Min man fick laga mat, städa köket och fixa med saker som behövde göras. Jag åt glass och två äpplen och micro-popcorn som mannen brände rätt rejält. Det luktar fortfarande bränt i hela köket.
Den där quornfärsåsen som jag lagade häromdagen har jag levt på i flera dagar nu, men idag tog den slut. Det känns ändå bra att jag fått i mig något ordentligt varje dag. Pasta och quornfärs och parmesan. Annars är det mest kräm som går ner, och en och annan sushibit.
Imorse ringde klockan 07.45 igen eftersom de jäkla hantverkarna ställde in sitt besök i tisdags. Men nu har vi en taxfixare här och jag hoppas att det är det sista på ett tag. Min morgonsömn är livsviktig.
Igår hade jag hur mycket energi som helst, fram till 17.30-tiden eller så då jag stängde av totalt. Somnade på soffan och gick upp och la mig i sängen. Stannade där resten av kvällen, övertygad om att jag skulle kräkas när som helst. Men det slapp jag, antagligen tack vare att jag just kunde ligga still hela kvällen. Min man fick laga mat, städa köket och fixa med saker som behövde göras. Jag åt glass och två äpplen och micro-popcorn som mannen brände rätt rejält. Det luktar fortfarande bränt i hela köket.
Den där quornfärsåsen som jag lagade häromdagen har jag levt på i flera dagar nu, men idag tog den slut. Det känns ändå bra att jag fått i mig något ordentligt varje dag. Pasta och quornfärs och parmesan. Annars är det mest kräm som går ner, och en och annan sushibit.
Imorse ringde klockan 07.45 igen eftersom de jäkla hantverkarna ställde in sitt besök i tisdags. Men nu har vi en taxfixare här och jag hoppas att det är det sista på ett tag. Min morgonsömn är livsviktig.
Wednesday 10 October 2012
Äta för att överleva
Det här med mat och dryck. Hela mina dagar handlar om att hitta något att få i mig som inte får mig att må mer illa, utan istället tvärtom får mig att må bättre. Det är det jag ligger och tänker på när jag vilar, det är det jag strävar efter när jag är uppe.
Och när jag väl kommer på något, som kola-glass eller kräm eller quornfärssås så känner jag att jag verkligen måste ha det. Och jag känner att jag kan göra vad som helst för att få det, men så sviker min kropp mig och jag blir ändå fast hemma. Jag kan inte ta mig och handla och ibland orkar jag inte ens ta mig ner till köket.
Men känslan av att "jag måste ha detta NU" är så stark att jag försöker få min omgivning till att ge det till mig. Så jag kan be någon ta med sig det till oss, eller så kan jag be min man gå och handla. Men om jag får ett "nej" som svar på mitt önskemål hamnar jag i någon typ av chock.
Jag är liksom så desperat och känner ett så fysiskt behov efter en specifik sak att jag har svårt att sätta mig in i situationen att någon inte släpper allt de har för att hjälpa mig. Det känns som att det handlar om min överlevnad! Att ingenting kommer att bli bra om jag inte får JUST DET DÄR JUST PRECIS NU.
Om jag är sugen på en sak så kan jag inte äta något annat. Det fastnar liksom i halsen och går helt enkelt inte ner, och så måste jag springa och kräkas. Jag saknar att kunna vara "lite sugen" på något eller att kunna gå och handla utan obehag, illamående och oro.
Överlag är graviditet ett väldigt egoistiskt tillstånd, i alla fall för mig. Det känns som att livet hänger på att jag får gå och vila precis när jag känner för, äta samma sekund som jag blir sugen, vara ifred när jag vill trots att jag lovat umgås, få uppmärksamhet på minuten om jag känner mig ensam, och så vidare.
Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget, men man kan väl säga att det är skrivet i upplysningssyfte. Trots att jag varit gravid tidigare, hade jag ingen aningom hur riktad inåt man kunde bli. Kanske blev jag det förra gången också, men har glömt bort det. Det är inte så att min kärlek till andra eller min moderskänsla gällande sexåringen minskat, men just nu kan jag liksom inte koppla bort mig själv och mitt mående.
Och när jag väl kommer på något, som kola-glass eller kräm eller quornfärssås så känner jag att jag verkligen måste ha det. Och jag känner att jag kan göra vad som helst för att få det, men så sviker min kropp mig och jag blir ändå fast hemma. Jag kan inte ta mig och handla och ibland orkar jag inte ens ta mig ner till köket.
Men känslan av att "jag måste ha detta NU" är så stark att jag försöker få min omgivning till att ge det till mig. Så jag kan be någon ta med sig det till oss, eller så kan jag be min man gå och handla. Men om jag får ett "nej" som svar på mitt önskemål hamnar jag i någon typ av chock.
Jag är liksom så desperat och känner ett så fysiskt behov efter en specifik sak att jag har svårt att sätta mig in i situationen att någon inte släpper allt de har för att hjälpa mig. Det känns som att det handlar om min överlevnad! Att ingenting kommer att bli bra om jag inte får JUST DET DÄR JUST PRECIS NU.
Om jag är sugen på en sak så kan jag inte äta något annat. Det fastnar liksom i halsen och går helt enkelt inte ner, och så måste jag springa och kräkas. Jag saknar att kunna vara "lite sugen" på något eller att kunna gå och handla utan obehag, illamående och oro.
Överlag är graviditet ett väldigt egoistiskt tillstånd, i alla fall för mig. Det känns som att livet hänger på att jag får gå och vila precis när jag känner för, äta samma sekund som jag blir sugen, vara ifred när jag vill trots att jag lovat umgås, få uppmärksamhet på minuten om jag känner mig ensam, och så vidare.
Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget, men man kan väl säga att det är skrivet i upplysningssyfte. Trots att jag varit gravid tidigare, hade jag ingen aningom hur riktad inåt man kunde bli. Kanske blev jag det förra gången också, men har glömt bort det. Det är inte så att min kärlek till andra eller min moderskänsla gällande sexåringen minskat, men just nu kan jag liksom inte koppla bort mig själv och mitt mående.
Vecka 9!
Idag går jag in i vecka 9 om jag räknar rätt. Det beror liksom på lite hur man räknar och om man går efter senaste mens eller efter ägglossningen, och så vidare. Har testat lite olika uträknings-sidor på internet, och resultaten varierar alltid med några dagar. Det är ju inte så viktigt egentligen, förutom att KUB-testet skall ske vid rätt tidpunkt och sådär. Plus att det är skönt att liksom ha några milstolpar på vägen.
Illamåendet är kvar, men inte riktigt lika intensivt alla dagar. Just nu är det ganska ordentligt, och det gör att jag liksom inte vågar göra någonting eftersom jag verkligen inte vill kräkas. Sitter och sippar på lite blåbärssoppa och hoppas att det skall hjälpa.
Igår lyckades jag laga quornfärssås och åt två hela portioner med spagetti! Det kändes verkligen jättebra. Jag är hungrig hela tiden och när jag är hungrig blir illamåendet värre, men jag har ändå så svårt att äta. Lite svårt att förklara, men jobbigt är det.
Igår var jag tvungen att springa och kräkas mitt i matlagningen. Och som alltid när jag kräks börjar mina ögon rinna helt hysteriskt mycket. Så jag tog mina händer och torkade tårarna med fingrarna, men vad jag glömt bort var att jag just hackat chili så mitt i allting började mina ögon svida så otroligt mycket att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till.
Så där satt jag på badrumsgolvet, illamående och med chili-svidande ögon jag inte kunde öppna. När det värsta illamåendet gått över lyckades jag känna mig fram till handfatet och la ansiktet under kallt rinnande vatten, vilket i sin tur resulterade i yrsel-attacken från helvetet eftersom jag blir alldeles svimfärdig av att tippa huvudet på sidan.
Efter kanske 20 minuter liggandes på badrumsgolvet hade jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna fortsätta med maten, men herregud vad jag tyckte synd om mig själv!
Idag var jag också med om något obehagligt. Jag låg och sov i sängen när jag vaknade av känslan att jag föll bakåt och allting snurrade. Det kändes precis som ett blodtrycksfall, men eftersom jag redan låg ner var det väldigt obehagligt. Det slutade inte heller utan fortsatte i flera minuter innan det till slut avtog. Som tur var svartnade det inte för ögonen så det kändes aldrig riktigt som att jag "försvinna" helt, men det var något av det läskigaste jag varit med om.
Jag lyckades dock somna om och sova i några timmar och när jag vaknade igen var yrseln tillbaka på normal nivå.
Mycket gnäll i bloggen, men just nu behöver jag gnälla av mig känner jag. Känner mig dock positiv överlag. I höst väntar besök från älskade saknade personer och trots att de flesta som vet om graviditeten är utspridda lite här och var och inte nära, känner jag ändå att jag har ett sådant stort stöd, och massor av folk att vända mig till. Tack!
Illamåendet är kvar, men inte riktigt lika intensivt alla dagar. Just nu är det ganska ordentligt, och det gör att jag liksom inte vågar göra någonting eftersom jag verkligen inte vill kräkas. Sitter och sippar på lite blåbärssoppa och hoppas att det skall hjälpa.
Igår lyckades jag laga quornfärssås och åt två hela portioner med spagetti! Det kändes verkligen jättebra. Jag är hungrig hela tiden och när jag är hungrig blir illamåendet värre, men jag har ändå så svårt att äta. Lite svårt att förklara, men jobbigt är det.
Igår var jag tvungen att springa och kräkas mitt i matlagningen. Och som alltid när jag kräks börjar mina ögon rinna helt hysteriskt mycket. Så jag tog mina händer och torkade tårarna med fingrarna, men vad jag glömt bort var att jag just hackat chili så mitt i allting började mina ögon svida så otroligt mycket att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till.
Så där satt jag på badrumsgolvet, illamående och med chili-svidande ögon jag inte kunde öppna. När det värsta illamåendet gått över lyckades jag känna mig fram till handfatet och la ansiktet under kallt rinnande vatten, vilket i sin tur resulterade i yrsel-attacken från helvetet eftersom jag blir alldeles svimfärdig av att tippa huvudet på sidan.
Efter kanske 20 minuter liggandes på badrumsgolvet hade jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna fortsätta med maten, men herregud vad jag tyckte synd om mig själv!
Idag var jag också med om något obehagligt. Jag låg och sov i sängen när jag vaknade av känslan att jag föll bakåt och allting snurrade. Det kändes precis som ett blodtrycksfall, men eftersom jag redan låg ner var det väldigt obehagligt. Det slutade inte heller utan fortsatte i flera minuter innan det till slut avtog. Som tur var svartnade det inte för ögonen så det kändes aldrig riktigt som att jag "försvinna" helt, men det var något av det läskigaste jag varit med om.
Jag lyckades dock somna om och sova i några timmar och när jag vaknade igen var yrseln tillbaka på normal nivå.
Mycket gnäll i bloggen, men just nu behöver jag gnälla av mig känner jag. Känner mig dock positiv överlag. I höst väntar besök från älskade saknade personer och trots att de flesta som vet om graviditeten är utspridda lite här och var och inte nära, känner jag ändå att jag har ett sådant stort stöd, och massor av folk att vända mig till. Tack!
Ekströms
Vi har besök från Sverige just nu och det innebär även en leverans av min efterlängtade kräm! Och blåbärssoppa! Inte det mest näringsrika som går att hitta, men jag är nöjd bara jag får i mig något utan att kräkas.
Just kräm har jag varit sugen på hur länge som helst, men det är inte det lättaste att få tag i här. Det finns lite liknande produkter, men ingenting som har precis rätt konsistens.
Så idag är jag nöjd. Lite tråkigt att jag precis ätit upp min sista apelsinkrokant från Marabou bara.
Tuesday 9 October 2012
Men, suck!
Jag tog sovmorgon idag. Min man gick upp med sexåringen eftersom jag behövde sova. Det är det som hjälper, helt enkelt. Så när klockan ringde sov jag vidare och det var otroligt skönt. Vaknade till lite och sa hejdå till de andra och sedan somnade jag om, och mådde bra!
Men vid 08.00 ringde min väckarklocka eftersom det skulle komma hantverkare, så jag släpade mig upp, drack vatten, tog medicin och vitamin och bäddade i sovrummet eftersom det är där de skulle arbeta. Sedan gick jag och la mig i sexåringens säng men kunde naturligtvis inte somna om.
Så vid 09.00 ringer hantverkarna och säger att de måste ställa in besöket och komma på fredag i stället. Så inte bara blev dagens sovmorgon förstörd, utan även fredagens.
Och så är det ju det där att trots att det känns skönt i hela kroppen att ligga och sova vidare på morgonen, känner jag mig så himla dum. Jag känner mig onödig och överflödig i hushållet just nu. Inte bara har jag gett upp matlagningen och en stor del av städningen, men nu kan jag inte ens gå upp på morgonen och göra frukost åt min son?
Sexåringen och hans pappa klarar sig ju hur bra som helst, naturligtvis, och hur bra det än är och hur mycket jag än behöver vila, ligger jag här och tänker att "jag behövs faktiskt inte". Och det är en väldigt otrevlig och obehaglig känsla.
Men vid 08.00 ringde min väckarklocka eftersom det skulle komma hantverkare, så jag släpade mig upp, drack vatten, tog medicin och vitamin och bäddade i sovrummet eftersom det är där de skulle arbeta. Sedan gick jag och la mig i sexåringens säng men kunde naturligtvis inte somna om.
Så vid 09.00 ringer hantverkarna och säger att de måste ställa in besöket och komma på fredag i stället. Så inte bara blev dagens sovmorgon förstörd, utan även fredagens.
Och så är det ju det där att trots att det känns skönt i hela kroppen att ligga och sova vidare på morgonen, känner jag mig så himla dum. Jag känner mig onödig och överflödig i hushållet just nu. Inte bara har jag gett upp matlagningen och en stor del av städningen, men nu kan jag inte ens gå upp på morgonen och göra frukost åt min son?
Sexåringen och hans pappa klarar sig ju hur bra som helst, naturligtvis, och hur bra det än är och hur mycket jag än behöver vila, ligger jag här och tänker att "jag behövs faktiskt inte". Och det är en väldigt otrevlig och obehaglig känsla.
Ännu lite mer förvirring
Igår när min man plockade in posten visade det sig att jag fått kallelse både till ultraljud (UL) och till träff med barnmorska (BM). De här breven var skickade direkt från St. Thomas och inte från min GP.
Så nu har jag en tid att träffa BM som jag fått genom min GP klockan 09.00 och en tid jag fått genom sjukhuset klockan 10.00 samma dag. Barnmorskorna arbetar på sjukhuset men har det som service att de sköter mycket av mödravården hos lokala GPs. När det börjar närma sig får jag väl gå förbi och fråga vilken tid jag skall komma.
UL fick jag också tid till, i början av november, då jag kommer att vara i vecka 12. Fortfarande inget ljud om KUB, men jag skall ringa och prata med dem idag.
Här gör man nästan alltid ett UL runt vecka 12 och ett runt vecka 20. Det är skönt att man gör ett så tidigt tycker jag, eftersom jag gärna vill se att allt ser bra ut innan vi berättar för omvärlden.
Och nu börjar det verkligen bli dags att berätta snart. Jag undrar om mammorna till sexåringens kompisar börjar tro att jag blivit missbrukare eller något. Alltid påsar under ögonen, risigt hår, samma kläder flera dagar i rad, lite förvirrad och allmänt otrevlig.
Jag har liksom "tappat"det där extra. Det som gör att man kan vara social och bli omtyckt. Den där delen av hjärnan som kommer ihåg små fakta som man kan ta upp vid nästa samtalstillfälle, som gör att man kan verka intresserad, som fortsätter samtal, som undviker pinsamma tystnader. Just nu är jag bara en trött klump som knappt orkar säga hej.
Så nu har jag en tid att träffa BM som jag fått genom min GP klockan 09.00 och en tid jag fått genom sjukhuset klockan 10.00 samma dag. Barnmorskorna arbetar på sjukhuset men har det som service att de sköter mycket av mödravården hos lokala GPs. När det börjar närma sig får jag väl gå förbi och fråga vilken tid jag skall komma.
UL fick jag också tid till, i början av november, då jag kommer att vara i vecka 12. Fortfarande inget ljud om KUB, men jag skall ringa och prata med dem idag.
Här gör man nästan alltid ett UL runt vecka 12 och ett runt vecka 20. Det är skönt att man gör ett så tidigt tycker jag, eftersom jag gärna vill se att allt ser bra ut innan vi berättar för omvärlden.
Och nu börjar det verkligen bli dags att berätta snart. Jag undrar om mammorna till sexåringens kompisar börjar tro att jag blivit missbrukare eller något. Alltid påsar under ögonen, risigt hår, samma kläder flera dagar i rad, lite förvirrad och allmänt otrevlig.
Jag har liksom "tappat"det där extra. Det som gör att man kan vara social och bli omtyckt. Den där delen av hjärnan som kommer ihåg små fakta som man kan ta upp vid nästa samtalstillfälle, som gör att man kan verka intresserad, som fortsätter samtal, som undviker pinsamma tystnader. Just nu är jag bara en trött klump som knappt orkar säga hej.
Monday 8 October 2012
Kommunikation
I lördags fick jag hem en brev med en tid till barnmorskan. Den 5 december. Jag bara stirrade på tiden och tänkte att det var helt idiotiskt.
För det första är det barnmorskan som skall skicka mig på KUB-test och det måste göras innan vecka 14 om jag minns rätt. Den 5 december är jag någonstans i vecka 18 så det skulle ju inte alls fungera.
Dessutom kändes det överlag väldigt sent att ta alla prover och överhuvudtaget träffa barnmorskan för första gången när graviditeten gått så långt.
Så idag ringde jag och försökte få ordning på det. Jag ringde till min GP, vilket är motsvarande vårdcentralen och berättade hur det låg till. Receptionisten höll med om att det var otroligt sent och trodde först inte att de var de som bokat tiden till mig "are you sure it's from this practice?". Jag läste upp namnet längst ned på kallelsen och blev kopplad.
Mannen som skickat ut brevet verkade inte ha en susning om vad han sysslade med. Jag förklarade att jag var gravid och hur allting låg till och jag talade otroligt tydligt, så det kan man inte skylla på, och efteråt sa han bara något i stil med "jaha, vad är det du vill egentligen?", han var inte otrevlig, mest bara förvirrad.
Så jag fick förklara att jag behövde en tidigare tid. Innan november, helst. Efter mycket knappande på en dator på andra sidan luren fick jag en tid den siste oktober, då jag borde vara i vecka 11 om jag räknat rätt.
Det känns ju lite tryggare, men jag oroar mig ändå för att remissen till KUB-testet kommer att ta för lång tid, så imorgon skall jag ringa till sjukhuset där ultraljuden görs och förklara läget och helt enkelt höra om de tror att jag hinner.
Mannen som bokade tiden verkade nämligen ha noll koll på vad jag pratade om och besöket är ju absolut inte tajmat så att jag skall hinna. Dessutom pratade jag med lite andra London-mammor och det verkar som att vissa fått boka sina KUB själva, trots att GP sagt att barnnorskorna skulle ordna det.
Det är ju inte så att KUB är helt livsviktigt, och jag oroar mig inte särkilt mycket över att barnet skall vara sjukt. Jag oroade mig betydligt mer för det innan jag blev gravid. Men det skulle kännas bra att ha det gjort, komma in i systemet och framförallt att få se att det verkligen bor någon därinne i magen som växer som hen ska.
För det första är det barnmorskan som skall skicka mig på KUB-test och det måste göras innan vecka 14 om jag minns rätt. Den 5 december är jag någonstans i vecka 18 så det skulle ju inte alls fungera.
Dessutom kändes det överlag väldigt sent att ta alla prover och överhuvudtaget träffa barnmorskan för första gången när graviditeten gått så långt.
Så idag ringde jag och försökte få ordning på det. Jag ringde till min GP, vilket är motsvarande vårdcentralen och berättade hur det låg till. Receptionisten höll med om att det var otroligt sent och trodde först inte att de var de som bokat tiden till mig "are you sure it's from this practice?". Jag läste upp namnet längst ned på kallelsen och blev kopplad.
Mannen som skickat ut brevet verkade inte ha en susning om vad han sysslade med. Jag förklarade att jag var gravid och hur allting låg till och jag talade otroligt tydligt, så det kan man inte skylla på, och efteråt sa han bara något i stil med "jaha, vad är det du vill egentligen?", han var inte otrevlig, mest bara förvirrad.
Så jag fick förklara att jag behövde en tidigare tid. Innan november, helst. Efter mycket knappande på en dator på andra sidan luren fick jag en tid den siste oktober, då jag borde vara i vecka 11 om jag räknat rätt.
Det känns ju lite tryggare, men jag oroar mig ändå för att remissen till KUB-testet kommer att ta för lång tid, så imorgon skall jag ringa till sjukhuset där ultraljuden görs och förklara läget och helt enkelt höra om de tror att jag hinner.
Mannen som bokade tiden verkade nämligen ha noll koll på vad jag pratade om och besöket är ju absolut inte tajmat så att jag skall hinna. Dessutom pratade jag med lite andra London-mammor och det verkar som att vissa fått boka sina KUB själva, trots att GP sagt att barnnorskorna skulle ordna det.
Det är ju inte så att KUB är helt livsviktigt, och jag oroar mig inte särkilt mycket över att barnet skall vara sjukt. Jag oroade mig betydligt mer för det innan jag blev gravid. Men det skulle kännas bra att ha det gjort, komma in i systemet och framförallt att få se att det verkligen bor någon därinne i magen som växer som hen ska.
Upp och ner
Gårdagen var hur bra som helst. Jag hade massor av energi och orkade med både promenader och fika och det kändes verkligen som en fantastisk födelsedag.
När vi hämtat sonen och kommit hem krashade jag dock. Jag la mig i sängen och kom inte upp på resten av kvällen. Jag var bara så himla trött. Illamåendet blev lite värre också, men jag behövde i alla fall inte kräkas på hela dagen! Jag har blivit lite bättre på att ta Lergigan vid rätt tidpunkt och känna efter när jag måste äta.
Idag var det värre, dock. Jag gick upp som vanligt lite innan 06.30 och började göra frukost till sexåringen när det plötsligt började spänna och ila i nacken, och en våg av illamående och obehag sköljde över mig. Det blev grått och svart för ögonen och jag var tvungen att direkt lägga mig på köksgolvet för att inte svimma.
Efter några minuter kravlade jag mig upp och tog mig till soffan i vardagsrummet och därifrån kallade jag på min man som hörde mig, som tur var. Han kom ner och jag bad honom om ett glas saft och en Lergigan. Han fick sedan väcka sexåringen och ta ner honom till frukost, medan jag låg där på soffan och inte vågade resa mig.
Sedan gick de andra till skolan och jag låg kvar ett tag innan jag tog mig till köket och åt en sharonfrukt innan jag gick upp och la mig i sängen. Efter ett tag kändes det bättre och jag gick ner för att göra en sallad, men det tog inte många steg innan obehaget kom tillbaka. Sittandes vid bordet lyckades jag både knåpa ihop en salllad och börja äta den, men efter en stund fick jag lägga mig på golvet eftersom det inte gick att sitta upp utan att bli yr.
Då ringde jag till motsvarande sjukvårdsupplysningen och de tog mig på största allvar och sa att jag skulle ringa min doktor, som faktiskt också tog mig på allvar och gav mig en akuttid. Sexåringen fick bli hämtad av sin pappa idag och jag gick till doktorn.
Där konstaterade de vätskebrist och lågt blodtryck. Jag blev faktiskt lite förvånad, inte av blodtrycket men av vätskebristen, eftersom jag tycker att jag skött mig så bra med att dricka. Fast när jag sedan tänkte efter blir det inte så mycket som det känns som, om dagarna och i och med att jag inte får i mig lika mycket mat som vanligt så är det kanske inte så konstigt.
De tog hand om mig lite och var väldig trevliga och förstående. Tyvärr finns det ju ingenting direkt man kan göra, mer än att dricka, försöka äta, röra sig så gott det går och lyssna på kroppen.
Nu är klockan 18.00 och jag har i alla fall inte kräkts på hela dagen, vilket ju alltid är något. Skall hädanefter även ha bättre koll på hur mycket jag egentligen dricker, både yrsel och illamående blir ju bättre när jag får i mig ordentligt med vätska.
När vi hämtat sonen och kommit hem krashade jag dock. Jag la mig i sängen och kom inte upp på resten av kvällen. Jag var bara så himla trött. Illamåendet blev lite värre också, men jag behövde i alla fall inte kräkas på hela dagen! Jag har blivit lite bättre på att ta Lergigan vid rätt tidpunkt och känna efter när jag måste äta.
Idag var det värre, dock. Jag gick upp som vanligt lite innan 06.30 och började göra frukost till sexåringen när det plötsligt började spänna och ila i nacken, och en våg av illamående och obehag sköljde över mig. Det blev grått och svart för ögonen och jag var tvungen att direkt lägga mig på köksgolvet för att inte svimma.
Efter några minuter kravlade jag mig upp och tog mig till soffan i vardagsrummet och därifrån kallade jag på min man som hörde mig, som tur var. Han kom ner och jag bad honom om ett glas saft och en Lergigan. Han fick sedan väcka sexåringen och ta ner honom till frukost, medan jag låg där på soffan och inte vågade resa mig.
Sedan gick de andra till skolan och jag låg kvar ett tag innan jag tog mig till köket och åt en sharonfrukt innan jag gick upp och la mig i sängen. Efter ett tag kändes det bättre och jag gick ner för att göra en sallad, men det tog inte många steg innan obehaget kom tillbaka. Sittandes vid bordet lyckades jag både knåpa ihop en salllad och börja äta den, men efter en stund fick jag lägga mig på golvet eftersom det inte gick att sitta upp utan att bli yr.
Då ringde jag till motsvarande sjukvårdsupplysningen och de tog mig på största allvar och sa att jag skulle ringa min doktor, som faktiskt också tog mig på allvar och gav mig en akuttid. Sexåringen fick bli hämtad av sin pappa idag och jag gick till doktorn.
Där konstaterade de vätskebrist och lågt blodtryck. Jag blev faktiskt lite förvånad, inte av blodtrycket men av vätskebristen, eftersom jag tycker att jag skött mig så bra med att dricka. Fast när jag sedan tänkte efter blir det inte så mycket som det känns som, om dagarna och i och med att jag inte får i mig lika mycket mat som vanligt så är det kanske inte så konstigt.
De tog hand om mig lite och var väldig trevliga och förstående. Tyvärr finns det ju ingenting direkt man kan göra, mer än att dricka, försöka äta, röra sig så gott det går och lyssna på kroppen.
Nu är klockan 18.00 och jag har i alla fall inte kräkts på hela dagen, vilket ju alltid är något. Skall hädanefter även ha bättre koll på hur mycket jag egentligen dricker, både yrsel och illamående blir ju bättre när jag får i mig ordentligt med vätska.
Sunday 7 October 2012
En mycket god idé
Blev väckt med frukt på sängen och sång och paket och allt som hör till, och det visade sig vara en mycket god idé. Åt frukten, tog en Lergigan Comp. och låg sedan och vilade ett bra tag. När jag gick upp slapp jag sedan den där väggen av illamående som brukar slå mot mig efter några minuter.
Så från och med nu skall jag försöka pilla i mig något om morgnarna i sängen, trots att det kanske tar emot vid 06.00-tiden.
Sedan fick jag i mig en ostmacka och nu äter jag en sallad, ser till att dricka ordentligt och äter både B6 och gravid-vitaminer.
Det ser ljust ut, denna födelsedag!
Saturday 6 October 2012
Hormoner
Imorgon är det min födelsedag och det påverkar mig mer än vad jag trodde. Mina hormoner lever sitt eget liv, verkar det som.
Jag fick ett paket på posten igår från min fantastiska svärfar och hans gäng och jag blev alldeles tårögd för att de "minsann kom ihåg MIN lilla födelsedag" och det kändes som det bästa som någonsin hänt mig.
Lite senare under dagen började jag nästan gråta igen för att jag inte skulle få FLER paket och för att jag inte kan träffa alla jag vill på min födelsedag. Jag tänkte att jag var helt dum i huvudet som flyttat utomlands och går miste om stora dela av min familj och kunde inte FÖRSTÅ varför jag inte befann mig i min lilla hemstad.
Idag är det något lugnare, men jag sörjer ändå på något sätt att ingen kan baka en tårta till mig och att jag kommer att vara sängliggande stora delar av min födelsedag.
Det låter löjligt och idiotiskt när jag skriver det, och det är märkligt hur sådana små saker kan ta upp så mycket tankar. Jag är gravid och mamma och skall föreställa vuxen, men känner mig ledsen över att min födelsedag inte kan firas ordentligt. Tramsigt, men sant.
Jag får tänka på att nästa födelsedag kommer vi minsann ha en bebis att fira med!
Idag känns det helt okej med illamåendet, så kanske kommer jag ut en stund ändå imorgon. Sexåringen ska på barnkalas och det hade varit mysigt att följa honom dit och sedan umgås lite med min man.
Sedan jag började med Lergigan har jag kräkts en gång om dagen. Vid fem-sex varje gång, kanske för att Lergiganen börjar tappa effekt då, kanske för att jag är igång mer än vanligt då. Vid den tiden har jag hämtat sexåringen, haft läxläsning, gjort mellanmål och börjat med middagen.
En annan sak är att min kräkreflex (jag vet att det här kanske inte är så roligt att läsa om, men det känns viktigt för mig att skriva) har blivit så känslig. Jag kan nästan kräkas av att hosta, nysa eller skratta och det känns verkligen inte alls bra. Det hände under förra graviditeten också, och det tog många månader innan det försvann.
Det är tur på ett sätt att sexåringen lätt blir åksjuk. Kräkningar är liksom inte en så stor grej för honom, och han tycker inte att det är så konstigt att jag kräks varje dag. Han oroar sig inte så mycket över att jag är sjuk, och det är skönt.
Jag vill fortfarande vänta ett bra tag med att berätta för honom.
Jag fick ett paket på posten igår från min fantastiska svärfar och hans gäng och jag blev alldeles tårögd för att de "minsann kom ihåg MIN lilla födelsedag" och det kändes som det bästa som någonsin hänt mig.
Lite senare under dagen började jag nästan gråta igen för att jag inte skulle få FLER paket och för att jag inte kan träffa alla jag vill på min födelsedag. Jag tänkte att jag var helt dum i huvudet som flyttat utomlands och går miste om stora dela av min familj och kunde inte FÖRSTÅ varför jag inte befann mig i min lilla hemstad.
Idag är det något lugnare, men jag sörjer ändå på något sätt att ingen kan baka en tårta till mig och att jag kommer att vara sängliggande stora delar av min födelsedag.
Det låter löjligt och idiotiskt när jag skriver det, och det är märkligt hur sådana små saker kan ta upp så mycket tankar. Jag är gravid och mamma och skall föreställa vuxen, men känner mig ledsen över att min födelsedag inte kan firas ordentligt. Tramsigt, men sant.
Jag får tänka på att nästa födelsedag kommer vi minsann ha en bebis att fira med!
Idag känns det helt okej med illamåendet, så kanske kommer jag ut en stund ändå imorgon. Sexåringen ska på barnkalas och det hade varit mysigt att följa honom dit och sedan umgås lite med min man.
Sedan jag började med Lergigan har jag kräkts en gång om dagen. Vid fem-sex varje gång, kanske för att Lergiganen börjar tappa effekt då, kanske för att jag är igång mer än vanligt då. Vid den tiden har jag hämtat sexåringen, haft läxläsning, gjort mellanmål och börjat med middagen.
En annan sak är att min kräkreflex (jag vet att det här kanske inte är så roligt att läsa om, men det känns viktigt för mig att skriva) har blivit så känslig. Jag kan nästan kräkas av att hosta, nysa eller skratta och det känns verkligen inte alls bra. Det hände under förra graviditeten också, och det tog många månader innan det försvann.
Det är tur på ett sätt att sexåringen lätt blir åksjuk. Kräkningar är liksom inte en så stor grej för honom, och han tycker inte att det är så konstigt att jag kräks varje dag. Han oroar sig inte så mycket över att jag är sjuk, och det är skönt.
Jag vill fortfarande vänta ett bra tag med att berätta för honom.
Thursday 4 October 2012
Mat och överlevnad
Ok. Så jag sa innan illamåendet hade kickat in ordentligt att jag aldrig skulle röra någon mat som överhuvudtaget skulle kunna anses som farlig på något sätt.
Jag hade fel.
Just nu sitter jag och läser på alla stora sushi-kedjors hemsidor för att ta reda på vilken fisk som blivit fryst förs och vilken som helt enkelt bara är rå. Den frysta fisken är enligt riktlinjerna här helt okej att äta, men man bör undvika den råa, vilket jag absolut tänker göra.
Det allra bästa är ju såklart att undvika sushi helt och hållet, eftersom det trots allt är rå fisk, om än frusen och upptinad, och det medför en liten liten risk.
Men jag kan inte. Just nu är sushi det enda* jag kan tänka mig att äta och jag måste för guds skull ha i mig mat. När jag tänker på sushi får jag ordentliga hungerskänslor, som en helt vanlig person. Inte ett uns av illamående är associerat till den måltiden och det känns så himla befriande.
Sushi på fisk som blivit frusen först är visserligen riskfritt enligt FSA, men jag trodde ändå aldrig att jag skulle våga äta det.
*Två andra saker kan jag visserligen tänka mig.
Det första är biltong, som bör frysas i tre dygn innan jag äter det, vilket inte riktigt fungerar med mina väldigt svajiga sug. FSA avråder visserligen inte från det, men det gör livsmedelsverket. Jag läser båda ländernas kostråd för att vara på den säkra sidan.
Det andra är ett rostat bröd med gåslever. Herregud vad det vattnas i munnen. Men det är ett stort no-no, eftersom det innehåller alldeles för mycket vitamin A. Dessutom skulle min man aldrig köpa hem det, djurvän som han är, och jag är fortfarande för svag för att hitta det själv.
Jag hade fel.
Just nu sitter jag och läser på alla stora sushi-kedjors hemsidor för att ta reda på vilken fisk som blivit fryst förs och vilken som helt enkelt bara är rå. Den frysta fisken är enligt riktlinjerna här helt okej att äta, men man bör undvika den råa, vilket jag absolut tänker göra.
Det allra bästa är ju såklart att undvika sushi helt och hållet, eftersom det trots allt är rå fisk, om än frusen och upptinad, och det medför en liten liten risk.
Men jag kan inte. Just nu är sushi det enda* jag kan tänka mig att äta och jag måste för guds skull ha i mig mat. När jag tänker på sushi får jag ordentliga hungerskänslor, som en helt vanlig person. Inte ett uns av illamående är associerat till den måltiden och det känns så himla befriande.
Sushi på fisk som blivit frusen först är visserligen riskfritt enligt FSA, men jag trodde ändå aldrig att jag skulle våga äta det.
*Två andra saker kan jag visserligen tänka mig.
Det första är biltong, som bör frysas i tre dygn innan jag äter det, vilket inte riktigt fungerar med mina väldigt svajiga sug. FSA avråder visserligen inte från det, men det gör livsmedelsverket. Jag läser båda ländernas kostråd för att vara på den säkra sidan.
Det andra är ett rostat bröd med gåslever. Herregud vad det vattnas i munnen. Men det är ett stort no-no, eftersom det innehåller alldeles för mycket vitamin A. Dessutom skulle min man aldrig köpa hem det, djurvän som han är, och jag är fortfarande för svag för att hitta det själv.
Status vecka 7+1
Jag började med Lergigan comp. Det gick liksom inte att kräkas varje dag och ligga helt utslagen. Igår kände jag mig som en ny människa! Fortfarande otroligt trött och liksom vagt illamående, men jag klarade av att dammsuga och vika lite tvätt, äta ordentligt och laga mat. Kräktes en gång av att öppna kylskåpet dock.
Det är inte det att vi har ett fruktansvärt smutsigt kylskåp eller så, men det är något med det som gör att jag, utan Lergigan i kroppen och även med Postafen, kräkts så fort jag öppnar det. Jag har bett min min skura det med klorin eller något ikväll, för så här kan vi ju inte ha det.
Överhuvudtaget så är jag extremt känslig för lukter av alla dess slag. Att sitta bredvid folk på bussen är det värsta. Alla luktar konstigt och illa. Hemma har jag doftljus tända nästan 24/7 eftersom jag inte klarar av rummens egna lukter. Även vårt tvättmedel har börjat lukta konstigt. Jag har till och med svårt för att ligga för nära min man eller sexåringen när vi gosar om kvällarna eftersom jag tycker att de luktar lite, lite märkligt, även om de båda är nyduschade och har rena tänder och kläder.
Morgnarna är faktiskt mysiga och ganska sköna nu. Jag tar en Postafen innan jag somnar, och sedan jag började med det har jag haft mycket lättare att sova om nätterna. Jag vaknar inte av illamående längre och när klockan väl ringer vid 06.20 är inte "usch vad jag mår illa" det första jag tänker längre. Jag mår fortfarande illa om morgnarna, men inte alls så farligt som förut.
Så gör jag frukost till sexåringen, tänder doftljus och vaknar till lite. De morgnar jag får i mig något direkt är de bästa, men oftast måste jag vänta tills sexåringen och mannen gett sig iväg till skola och arbete. Då är klockan runt 07.20 och jag går oftast och vilar igen efter en liten skål yoghurt. Eftersom jag behöver sova och Lergigan comp. håller mig vaken så väntar jag några timmar med att ta det, så att jag får lite extra sömn på förmiddagen. Annars klarar jag inte av dagen.
Idag skall jag vila extra mycket och dessutom försöka ta mig till affären. Sexåringen skall hem till en kompis efter skolan och hans mamma skjutsar sedan hem sexåringen till mig, vid sextiden eller så.
Jag har inte sagt till föräldrarna till sexåringens klasskompisar att jag är gravid, men de märker ju att det är något på gång. Jag är trött och sliten och inte ens i närheten av mitt glada, käcka jag. Dessutom skulle alla mammor ut och äta i går kväll och jag ville inte ljuga så jag sa helt enkelt (ungefär) som det var, att jag var för trött. Så jag gissar att vissa misstänker vad som pågår.
Jag berättar nog för dem samtidigt som vi berättar för sexåringen. Någon gång efter KUB, när vi sett att det faktiskt bor någon där i magen och sådär.
Det är inte det att vi har ett fruktansvärt smutsigt kylskåp eller så, men det är något med det som gör att jag, utan Lergigan i kroppen och även med Postafen, kräkts så fort jag öppnar det. Jag har bett min min skura det med klorin eller något ikväll, för så här kan vi ju inte ha det.
Överhuvudtaget så är jag extremt känslig för lukter av alla dess slag. Att sitta bredvid folk på bussen är det värsta. Alla luktar konstigt och illa. Hemma har jag doftljus tända nästan 24/7 eftersom jag inte klarar av rummens egna lukter. Även vårt tvättmedel har börjat lukta konstigt. Jag har till och med svårt för att ligga för nära min man eller sexåringen när vi gosar om kvällarna eftersom jag tycker att de luktar lite, lite märkligt, även om de båda är nyduschade och har rena tänder och kläder.
Morgnarna är faktiskt mysiga och ganska sköna nu. Jag tar en Postafen innan jag somnar, och sedan jag började med det har jag haft mycket lättare att sova om nätterna. Jag vaknar inte av illamående längre och när klockan väl ringer vid 06.20 är inte "usch vad jag mår illa" det första jag tänker längre. Jag mår fortfarande illa om morgnarna, men inte alls så farligt som förut.
Så gör jag frukost till sexåringen, tänder doftljus och vaknar till lite. De morgnar jag får i mig något direkt är de bästa, men oftast måste jag vänta tills sexåringen och mannen gett sig iväg till skola och arbete. Då är klockan runt 07.20 och jag går oftast och vilar igen efter en liten skål yoghurt. Eftersom jag behöver sova och Lergigan comp. håller mig vaken så väntar jag några timmar med att ta det, så att jag får lite extra sömn på förmiddagen. Annars klarar jag inte av dagen.
Idag skall jag vila extra mycket och dessutom försöka ta mig till affären. Sexåringen skall hem till en kompis efter skolan och hans mamma skjutsar sedan hem sexåringen till mig, vid sextiden eller så.
Jag har inte sagt till föräldrarna till sexåringens klasskompisar att jag är gravid, men de märker ju att det är något på gång. Jag är trött och sliten och inte ens i närheten av mitt glada, käcka jag. Dessutom skulle alla mammor ut och äta i går kväll och jag ville inte ljuga så jag sa helt enkelt (ungefär) som det var, att jag var för trött. Så jag gissar att vissa misstänker vad som pågår.
Jag berättar nog för dem samtidigt som vi berättar för sexåringen. Någon gång efter KUB, när vi sett att det faktiskt bor någon där i magen och sådär.
Wednesday 3 October 2012
En annan typ av förlossningsrädsla
En sak som jag redan blir stressad över, är tanken på att lämna sexåringen, som kommer att vara sju år, till barnvakt när bebisen skall födas, om det nu blir vaginal förlossning.
Det är klart att det går att förbereda honom och säga att vi inte vet när vi måste åka in men att snart så blir det och då får han bli passad av någon annan. Men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte kunna säga precis när, och framförallt inte kunna tala om för honom precis hur länge vi kommer att vara borta.
Det här kommer ju vara en sådan jättestor omställning i hans liv, och det minsta man kan begära är väl att det börjar tryggt och sansat? Just nu känner jag att jag hellre vill att min man är hemma med vår son än med mig på förlossningen. Men jag förstår ju att mannen gärna vill vara med.
Jag vill så gärna kunna koncentrera mig på här och nu när jag skall föda barn, men det känns som att jag mest kommer att tänka på att kolla min mobil för att se om barnvakten ringt och fundera på om sjuåringen oroar sig eller är ledsen. Ännu värre kommer det ju vara om jag får rejäla värkar hemma som han ser, då kommer jag oroa mig över att han oroar sig, och det kommer ju bara göra allting värre.
Blir det på kvällen eller natten kommer det att kännas som värst, att behöva lämna en liten pojke som skall sova med barnvakt och ge oss av. Det känns som att det hela skulle börja med ett typ av utanförskap, att lämna honom här utan att kunna lämna någon information om precis vad som kommer att hända. Han får vara ensam medan vi två, jag och min man, tillsammans börjar något nytt.
Det är klart att han skall få komma till sjukhuset så snart det går, så att familjen blir hel igen, men det tanken på att lämna honom hemma på obestämd tid tar verkligen emot.
Vi kommer kanske att hitta en lösning som känns bra för alla, men just nu känns det mest svårt och jobbigt.
Blir det planerat kejsarsnitt är det ju inte ett lika stort problem, då kan man planera i förväg vad sjuåringen skall göra, och man kan veta på ett ungefär när han kommer att kunna träffa oss igen. Framförallt kan man ge klara besked och han slipper se mig ha så himla ont här hemma.
Det är klart att det går att förbereda honom och säga att vi inte vet när vi måste åka in men att snart så blir det och då får han bli passad av någon annan. Men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte kunna säga precis när, och framförallt inte kunna tala om för honom precis hur länge vi kommer att vara borta.
Det här kommer ju vara en sådan jättestor omställning i hans liv, och det minsta man kan begära är väl att det börjar tryggt och sansat? Just nu känner jag att jag hellre vill att min man är hemma med vår son än med mig på förlossningen. Men jag förstår ju att mannen gärna vill vara med.
Jag vill så gärna kunna koncentrera mig på här och nu när jag skall föda barn, men det känns som att jag mest kommer att tänka på att kolla min mobil för att se om barnvakten ringt och fundera på om sjuåringen oroar sig eller är ledsen. Ännu värre kommer det ju vara om jag får rejäla värkar hemma som han ser, då kommer jag oroa mig över att han oroar sig, och det kommer ju bara göra allting värre.
Blir det på kvällen eller natten kommer det att kännas som värst, att behöva lämna en liten pojke som skall sova med barnvakt och ge oss av. Det känns som att det hela skulle börja med ett typ av utanförskap, att lämna honom här utan att kunna lämna någon information om precis vad som kommer att hända. Han får vara ensam medan vi två, jag och min man, tillsammans börjar något nytt.
Det är klart att han skall få komma till sjukhuset så snart det går, så att familjen blir hel igen, men det tanken på att lämna honom hemma på obestämd tid tar verkligen emot.
Vi kommer kanske att hitta en lösning som känns bra för alla, men just nu känns det mest svårt och jobbigt.
Blir det planerat kejsarsnitt är det ju inte ett lika stort problem, då kan man planera i förväg vad sjuåringen skall göra, och man kan veta på ett ungefär när han kommer att kunna träffa oss igen. Framförallt kan man ge klara besked och han slipper se mig ha så himla ont här hemma.
Tuesday 2 October 2012
Tji fick jag
Igår trillade jag ihop totalt under kvällen. Jag kräktes och mådde dåligt och kunde mest bara ligga i en hög. Ju mer jag gör om dagarna desto sämre mår jag om kvällarna, det vet jag ju.
Dessutom har jag hittills bara tagit postafen en gång om dagen, vid 06.30, så om kvällarna och tidigt på morgnarna (det tar ca två timmar för den att verka) har jag inte haft någon verkande medicin i kroppen, och det har gått bra, fram tills nu. Igår kväll kräktes jag och imorse kräktes jag. Imorse mådde jag inte ens speciellt illa, men så fort jag öppnade kylskåpet var jag tvungen att springa till badrummet.
Till min stora fasa såg jag även i mina gamla journaler att jag inte blev inlagd för hyperemesis förrän i vecka 12+. Jag har trott att det var tidigare, och att jag liksom kunde räkna med att illamåendet skulle lugna ner sig där kring v. 12. Nu behöver ju inte denna graviditeten te sig precis likadant som förra, men hittills har de mer likheter än olikheter.
Men framåt går det i alla fall. Enligt min gravid-app har ungefär 17% av graviditeten passerat och imorgon går jag in i vecka 8.
Nu är klockan 08.00 och jag skall försöka sova och vänta på att min postafen kickar in.
Dessutom har jag hittills bara tagit postafen en gång om dagen, vid 06.30, så om kvällarna och tidigt på morgnarna (det tar ca två timmar för den att verka) har jag inte haft någon verkande medicin i kroppen, och det har gått bra, fram tills nu. Igår kväll kräktes jag och imorse kräktes jag. Imorse mådde jag inte ens speciellt illa, men så fort jag öppnade kylskåpet var jag tvungen att springa till badrummet.
Till min stora fasa såg jag även i mina gamla journaler att jag inte blev inlagd för hyperemesis förrän i vecka 12+. Jag har trott att det var tidigare, och att jag liksom kunde räkna med att illamåendet skulle lugna ner sig där kring v. 12. Nu behöver ju inte denna graviditeten te sig precis likadant som förra, men hittills har de mer likheter än olikheter.
Men framåt går det i alla fall. Enligt min gravid-app har ungefär 17% av graviditeten passerat och imorgon går jag in i vecka 8.
Nu är klockan 08.00 och jag skall försöka sova och vänta på att min postafen kickar in.
Optimistiska dagen
Det här inlägget skrev jag 01/10.
Idag var jag på motsvarande inskrivning. Jag fick träffa en läkare som var otroligt trevlig och som skulle informera mig om graviditet och sådär. Jag visste ju allt redan, men nu är jag i systemet i alla fall och inom en vecka skall jag få en kallelse till att träffa "min" barnmorska.
Även om han var trevlig så tyckte jag att han informerade väldigt vagt om det mesta, allt från KUB-tester och fostervattenprov till hälsa och kost. Men det kanske var för att jag redan gått igenom det en gång. "Ät inte rött kött som inte är genomstekt eller sallad utan att skölja den" var hans kostråd. Inte ett ord om ostar, farliga fiskar, gravad lax, vakuum-förpackat kallskuret eller koffein.
Down's syndrom beskrev han kort och hastigt som barn med inlärningssvårigheter som är "very friendly", ingenting om de olika graderna av utvecklingstörning, moderns ålder som riskfaktor eller andra sjukdomar som ofta kommer med DS. Efter hans korta beskrivning och en fråga om jag kunde tänka mig abort, fick jag sedan frågan om jag ville genomgå KUB-test.
Vi kollade blodtrycket och så fick jag väga mig. Jag har gått ner fem kilo sedan jag blev gravid och det kändes lite jobbigt, men det var likadant förra gången. Då började jag på 45 kg och rasade till 41 på några veckor. Jag tror inte att jag kommer att gå ner mer i vikt nu faktiskt. Mina postafen fungerar och jag får i mig mat om dagarna.
Överlag känns det som en mycket bra dag idag. Jag har haft energi att göra det lilla extra, gå till affären, diska undan och tvätta en omgång. Det känns som att en relativt normal vardag inte är alltför långt bort.
Idag var jag på motsvarande inskrivning. Jag fick träffa en läkare som var otroligt trevlig och som skulle informera mig om graviditet och sådär. Jag visste ju allt redan, men nu är jag i systemet i alla fall och inom en vecka skall jag få en kallelse till att träffa "min" barnmorska.
Även om han var trevlig så tyckte jag att han informerade väldigt vagt om det mesta, allt från KUB-tester och fostervattenprov till hälsa och kost. Men det kanske var för att jag redan gått igenom det en gång. "Ät inte rött kött som inte är genomstekt eller sallad utan att skölja den" var hans kostråd. Inte ett ord om ostar, farliga fiskar, gravad lax, vakuum-förpackat kallskuret eller koffein.
Down's syndrom beskrev han kort och hastigt som barn med inlärningssvårigheter som är "very friendly", ingenting om de olika graderna av utvecklingstörning, moderns ålder som riskfaktor eller andra sjukdomar som ofta kommer med DS. Efter hans korta beskrivning och en fråga om jag kunde tänka mig abort, fick jag sedan frågan om jag ville genomgå KUB-test.
Vi kollade blodtrycket och så fick jag väga mig. Jag har gått ner fem kilo sedan jag blev gravid och det kändes lite jobbigt, men det var likadant förra gången. Då började jag på 45 kg och rasade till 41 på några veckor. Jag tror inte att jag kommer att gå ner mer i vikt nu faktiskt. Mina postafen fungerar och jag får i mig mat om dagarna.
Överlag känns det som en mycket bra dag idag. Jag har haft energi att göra det lilla extra, gå till affären, diska undan och tvätta en omgång. Det känns som att en relativt normal vardag inte är alltför långt bort.
Sängen och jag
Det här inlägget skrev jag 29/09.
Usch vad jag hatar att vara sängliggande. Jag avskyr att ligga kvar i sängen när resten av familjen går upp och startar dagen och jag hatar verkligen att vara beroende av andra för att ta mig igenom dagen.
Att ligga och skrika på min man för att jag är hungrig, att inte kunna springa till affären själv, att inte kunna laga mat på ett rimligt sätt, att inte kunna gå runt och plocka, hjälpa sexåringen att städa, att inte orka vika tvätt eller göra någonting alls.
Jag hatar att behöva be min man göra alla tråkiga saker som att gå till affären, städa kylskåpet, lägga in handdukarna i rätt ordning, laga mat och städa. Han gör det ju gärna såklart.
Jag vill ha energi till att gå upp och fixa det, jag vill INTE ligga i sängen som en annan tjat-kärring och skrika ut vad som behöver göras, med en glasskål på magen och flottigt hår.
Sexåringen och min man gör allt som behöver göras och lite till. De plockar och städar och diskar och lagar mat och jag får mer och mer dåligt samvete för jag vill ju kunna göra alla de där sakerna.
Det är vad jag tänker mest på just nu.
Usch vad jag hatar att vara sängliggande. Jag avskyr att ligga kvar i sängen när resten av familjen går upp och startar dagen och jag hatar verkligen att vara beroende av andra för att ta mig igenom dagen.
Att ligga och skrika på min man för att jag är hungrig, att inte kunna springa till affären själv, att inte kunna laga mat på ett rimligt sätt, att inte kunna gå runt och plocka, hjälpa sexåringen att städa, att inte orka vika tvätt eller göra någonting alls.
Jag hatar att behöva be min man göra alla tråkiga saker som att gå till affären, städa kylskåpet, lägga in handdukarna i rätt ordning, laga mat och städa. Han gör det ju gärna såklart.
Jag vill ha energi till att gå upp och fixa det, jag vill INTE ligga i sängen som en annan tjat-kärring och skrika ut vad som behöver göras, med en glasskål på magen och flottigt hår.
Sexåringen och min man gör allt som behöver göras och lite till. De plockar och städar och diskar och lagar mat och jag får mer och mer dåligt samvete för jag vill ju kunna göra alla de där sakerna.
Det är vad jag tänker mest på just nu.
Subscribe to:
Posts (Atom)