Uppdatering v. 6+3

I förrgår var en av de värsta dagarna hittills. Jag låg mest och grät över hur illa jag mådde och jag kunde knappt röra mig utan att kräkas. Det kändes så hopplöst och så hemskt.

Igår var det bättre. Genom lite pusslande och några underbara personer har jag fått Postafen från Sverige! Lite andra saker fick jag också, som gjorde mig så himla glad!

Så igår tog jag mig en Postafen, och blev totalt utslagen. Sov från 08.00 till 12.00 och var lika trött efter det, men jag behövde inte kräkas! Jag mår fortfarande illa, framförallt om jag inte äter ordentligt, men skillnaden har varit att jag KAN äta ordentligt. Postafenen tar liksom udden av illamåendet och jag kan fungera mer likt en vanlig person.

Jag blev trött och skakig och liksom lite "borta", tog fel på tiden när jag skulle hämta sexåringen, glömde paprikan till min gulasch, höll på att svimma när jag reste mig upp och mest vill jag bara sova. Men jag får i mig mat i alla fall, och jag får behålla den.

Idag har jag inte känt efter riktigt. Jag vaknade vid 07.00 och tog en postafen och nu när klockan är 11.00 känns det okej. Jag är lite yr och svag och kan inte stå upp längre än någon minut, men om jag sitter eller ligger ner så känner jag mig nästan helt normal. Jag har ätit en glass och en skål med yoghurt och müsli och känner mig inte alls kräkfärdig, bara lite dovt illamående.

Sexåringen och hans pappa var precis och handlade och kom hem med mat och ett doftljus till mig! Dessutom lite dadlar, som jag varit så himla sugen på den senaste tiden.

Pust

Åh herregud, jag mår verkligen inte bra. Idag har jag ätit några tuggor glass, ett drygt paket salta kex och några tuggor nudlar med tomater, och så har jag kräkt sex gånger. Så det får väl räknas som en minus-dag.

Sexåringen fick åka till skolan med sin pappa eftersom jag överhuvudtaget inte kunde ta mig hemifrån i morse. Jag mådde helt okej ett slag, efter andra kräkningen, men dum som jag var passade jag på att bädda rent i sexåringens säng, hänga lite tvätt, diska undan och plocka lite. Vad jag borde ha gjort var naturligtvis att se till att få i mig mat och vila lite, för när jag väl började må dåligt igen var det alldeles för sent för att få i mig riktig mat.

Jag gick och la mig istället och sov i tre timmar innan jag sakta och försiktigt gick upp, fick på mig något annat än pyjamas och vågade mig ut genom dörren. På något sätt tog jag mig till sexåringens skola, de andra föräldrarna sa att jag såg trött ut, frågade om något hänt, undrade om allt var okej och verkade tycka att jag såg rejält risig ut. Det gjorde jag också, men jag lyckades i alla fall att låta bli att kräkas inför dem, så det får räknas som en vinst.

När vi kom hem trillade jag ihop totalt, men sexåringen var så himla rar och omhändertagande. Han klappade mig om ryggen när jag hängde över toalettstolen, frågade om jag ville ha kex, tyckte synd om mig och satt i mig säng och läste sin läxa på eget initiativ. Mitt i allt elände gjorde det mig så himla glad att se. Han erbjöd sig till och med att laga sin egen middag, men då hade jag fått lite mer energi och lyckades knåpa ihop några varma mackor till honom.

Nu är jag i sängen igen och försöker få i mig några björnbär och lite vatten.

Idag var verkligen ingen bra dag. Mannen sa att han aldrig sett mig se så sliten och ynklig ut, med gigantiska påsar under ögonen, och det säger ganska mycket om hur jag känner mig.

Jag förstår inte hur jag någonsin skall kunna resa mig ur sängen.

Stormvarning

Jag är fortfarande sängliggande. Det enda som i längden hjälper mot illamåendet är sömn, så jag sover så mycket jag kan.

Idag är sista dagen min mamma är här och jag undrar hur jag skall klara mig utan henne, men det får gå. I värsta fall får min man rycka in då och då. Jag klarade ju att komma upp och iväg till tentan, men så kräktes jag också efteråt.

Men jag får väl acceptera att jag kommer att kräkas mer nu, jag har ju hållit mig i sängen för att undvika det. Jag tänker att ju mer jag får i mig och lyckas behålla de här dagarna, desto bättre kommer jag att klara mig sedan när mamma inte kan hjälpa mig mer.

Igår åt jag en macka, en liten mandel-glass, en tomat- och mozzarellasallad, några potatisar och några salta kex. Och så dricker jag isvatten med lime så mycket jag kan, eftersom uttorkning kan göra saker värre.

Jag hade faktiskt glömt hur jobbigt det är, illamåendet, hur det påverkar humöret och kroppen och orken och allt. Jag kan knappt tänka ordentligt, inte skriva sammanhängande, inte ta tag i någonting. Men det är ju värt det, påminner jag mig själv.

Det har regnat rejält nu i två dagar, nästan utan uppehåll, och vi har en läcka. Det värsta är inte läckan i sig, utan tanken på hantverkare som kommer och går. Jag orkar egentligen inte, jag vill bara ligga här, ifred. Men läckan måste åtgärdas.

Det är stormvarning i stan, en kvinna har dött av fallande träd och det är översvämningar lite här och var. Det är lite kyligt överallt, inne, ute och på bussarna, och det är skönt. Frisk luft med regn och starka vindar är precis vad jag behöver för att kunna andas.

Jahapp

Idag hade jag tenta. Det gick bra och jag lyckades komma både dit och hem utan att trilla ihop.

Men hemma gick det sämre. La mig i sängen så fort jag kom hem, och här har jag legat. Min man kom med en macka till mig som jag lyckades äta och sedan gav sig de andra iväg på sexåringens aktiviteter.

Jag låg hemma och mådde illa och kunde inte låta bli att kräkas.

Så nu börjar det visst.

Det positiva med att kräkas är att jag mår bra i nästan en timme efteråt, så jag skyndade mig att laga lite mat, plocka undan lite och äta. Pasta med tomat, riven ost, lök, olivolja, balsamvinäger och lime blev det.

Jag fick även energi att tvätta bort mitt smink och sätta på mig myskläder. Nu är min man, sexåringen och min mamma hemma igen och jag är tillbaka i sängen.

Jag saknar dem, trots att de är hemma. Jag ligger liksom bara här hela dagarna och kvällarna och det känns som att jag missar så mycket. Men det är ju bara en relativt kort period, trots allt.

Och det var ungefär detsamma till lunch

Min middag idag.

Tomater med riven ost, lime, olivolja och salt. Några salta kex och en Pregnacare. Till det vatten med is och lime.

Min man sa med rynkade ögonbryn att det minsann var lite proteinfattigt. Men just nu måste jag koncentrera mig på att äta något jag får behålla. Och så får vi tänka på att jag levde på varma koppens sparrissoppa i ett par månader under förra graviditeten, så det här är ju en positiv utveckling.

Det där privata

Jag är livrädd inför förlossningen. Ett annat tabu man inte gärna får tala högt om. Det skall vara så naturligt och en underbar känsla och en del av att vara kvinna. Förlossningen skall man längta till och beskriva som "det häftigaste jag varit med om".

Jag minns inte så mycket av min förra förlossning, kanske på grund av stress, kanske lustgas, kanske har hjärnan helt enkelt gjort ett försök att förtränga det. Hjärnan har lyckats sådär, måste jag säga, för jag minns smärtan och jag minns oron.

Jag var inte speciellt orolig inför förra förlossningen, vad jag kan minnas. Jag tänkte inte så mycket på allt som kan gå fel, och jag ville nog mest ha det överstökat. Men under tiden blev jag orolig, när hjärtljuden gick ner och sugklockan togs fram och barnmorskan tryckte på magen.

Det var fruktansvärt, och lättnaden efteråt går inte att beskriva. För det var lättnad. Det var inte direkt glädje eller extas utan helt enkelt en känsla av "tack och lov att han överlevde!"

Och det som oroar mig allra mest är att den lättnaden inte kommer. Att hjärtljuden går ner igen och min ork tar slut den här gången också och det blir bråttom och barnet mår dåligt och det där skriket när allt är klart inte kommer. Att det går fel, tar för lång tid, blir för sent.

Jag är verkligen livrädd för det. Min smärta och eventuella förlossningsskador kunde jag inte oroa mig mindre om, men tänk om något händer mitt barn? Min kropp litar jag inte ett dugg på, jag orkade ju inte hela vägen sist, varför skulle jag göra det den här gången?

Det här kanske egentligen är känslor man borde tagit tag i innan man blir gravid igen, men jag visste inte att de skulle bli så starka, att rädslan skulle bli så påtaglig.

Min första tanke var att det här barnet får de "plocka ut", det får bli kejsarsnitt om jag så måste stånga mig blodig för att få det beviljat. Men jag vet ju att det finns anledningar till att man inte beviljar det hipp som happ, och jag förstår ju att det är ett stort ingrepp och jag behöver ju kunna lyfta hela liggdelen på vagnen uppför flera trappor då och då, även i början, och jag vill inte behöva vara i minst fyra dygn på sjukhuset, framförallt inte om jag behöver dela sal med andra nyförlösta mödrar och deras spädbarn.

Så tänker jag och så känner jag mig ganska lugn, men sedan kommer de jobbiga tankarna igen. Tunga lyft och nätter på sjukhuset och blodförtunnande och lång återhämtning och ett stort är på magen och andra bieffekter och medicinering är ju värt det om risken att något skall hända mitt barn blir mindre.

Och så börjar det igen, oron, alla tankarna om allt som kan gå fel, att jag skall ha haft alla de här tankarna och valen och velat fram och tillbaka och till slut bestämmer mig för vaginal förlossning och något händer!

Jag skall prata med någon om det, naturligtvis, översätta min förlossningsjournal till engelska och försöka kommunicera med läkare och barnmorskor vad det är jag är orolig över. Och hoppas att någon kan hjälpa mig, eller åtminstone förstå mig.

Lite störigt ändå

Jag kan irritera mig lite på mig själv ibland. Att jag gjorde mig av med alla bebissaker från när sexåringen var liten, framförallt kläderna.

Han hade massor av unisex-plagg och hur mycket kläder som helst. Många fina märkesplagg i alla möjliga storlekar som jag köpte i små butiker i Lund och Malmö. En tröja för 400:- som han kunde ha i tre veckor, ytterplagg som flera tusen som användes knappt en säsong, en sparkdräkt från Katvig som det fanns väntlista till!

Allting var i toppskick dessutom, eftersom sexåringen sällan blev smutsig när han var så liten. Ibland läckte blöjan och då och då kladdade han med maten, men överlag var han en väldigt ren bebis, med mycket få fläckar på kläderna.

Nu, däremot, smutsar han ner sig som sig bör.

Alla de kläderna skänkte vi och sålde vi allteftersom. Lika starkt som jag plötsligt började längta efter bebis, kände jag på den tiden att jag bara ville ha ett barn. Så det fanns ju ingen anledning att spara något.

Nu är jag inte den som skulle gå och köpa alldeles för dyra märkeskläder till en liten bebis längre, kanske för att jag inte längre känner att jag måste bevisa något och dessutom kommer jag inte att ha en massa tid att slå ihjäl genom att gå i affärer. Så lillebror eller lillasyster får enkla, praktiska plagg från de stora kedjorna, gissar jag. Men det hade varit roligt att ha kvar lite av det galna från 2006.

Nähäpp

Det gick inte att få något receptfritt mot illamåendet. I Sverige knaprar blivande mödrar postafen, men här i England skall vi tydligen klara oss med ingefärakex. De hjälper faktiskt, visserligen, min mamma köpte ginger snaps på Starbucks är jag var helt säker på att jag skulle kräkas, och de lugnade illamåendet ett slag.

Just nu är det ju okej. Jag kan vara uppe och runt i några timmar och annars är jag sängliggande, men jag kräks inte och jag lyckas få i mig lite mackor och juice varje dag. Fortsätter det så här så är det ju ingen fara, faktiskt. 

Jag får se vad läkaren säger på inskrivningen, men eftersom det är en vanlig GP så räknar jag inte med att han kommer att vara alltför insatt i graviditetskrämpor och tidigare hyperemesis. Har jag inte börjat kräkas tills det är inskrivningsdags så räknar jag inte med att få något utskrivet heller, trots att jag oroar mig för att jag skall bli lika sjuk som sist.

Nu sitter jag och äter rostat bröd med tzatsiki, måste tänka på att hålla blodsockret på jämn nivå och varken äta för mycket eller för lite åt gången. 

Frustration

Mentalt är jag överlycklig. Jag är nöjd och tillfreds.

Fast ibland blir det frustrerande. Jag ligger helt utslagen i min säng och dagdrömmer om att gå med soporna, att vika tvätt och köra igång en maskin med mörkt i 60 grader. Jag tänker på att torka av bänkarna och dammsuga och lägga saker på sin plats. Jag funderar på hur vi skall göra på vår uteplats, höstväxter och att slänga allt som blommat ut. Jag tänker på att laga mat och fixa något som alla tycker om, att diska och städa kylskåpet och rensa i frysen och putsa speglarna. Jag drömmer om att byta lakan och sortera ut sexåringens kläder och byta plats på sommar- och höstkläder i min garderob.

Men jag orkar inte. Jag kan inte ta tag i någonting. Jag kan bara ligga här och känna illamåendet komma och gå och tröttheten bestå och fundera på vad jag skulle ha gjort.

Och jag har ju min man och jag har min mamma här för tillfället och de ser ju till att saker går runt och fixas, och det är egentligen inget problem. De kanske lämnar lite mer saker framme på borden och de kanske inte tvättar lika ofta. Men de ser till att sexåringen är ren och får mat i sig och att jag mår okej, och just nu kanske man inte kan begära mer än så?

Jag kanske måste acceptera att det kommer att råda någon form av undantagstillstånd i några månader och koncentrera mig på att vila och äta när jag kan och få i mig tillräckligt med näring och behålla min mat.

Men det är frustrerande. Att önska att man hade orken.

Status vecka 5+1

Idag mår jag skit, verkligen. Det är så typiskt för jag oroar mig när jag inte mår så illa och jag klagar när jag gör det.

Det är ju värt det, illamåndet, men det är fan så jobbigt.

Igår var jag helt sjukt sugen på ost- och broccolisoppa och lyckades laga det utan större problem. Jag åt två små skålar och allt gick bra. Men idag när jag kom ner till köket och det fortfarande luktade lite soppa, höll jag på att kräkas.

Samma sak med maten från i förrgår, jag åt det en gång, men några timmar senare var det fruktansvärt att ens tänka på.

Jag intalar mig själv ändå att det kan inte bli som förra gången. Jag kommer inte att bli inlagd. Det går bara inte. Så länge jag får behålla maten jag äter så känns det okej. Då klarar jag mig. Idag har jag ätit två plommon och två rostade mackor med ost, gurka och salt. Det är lite näring i alla fall.

Jag har dessutom ett "bättre" utgångsläge den här graviditeten. Jag väger mer. Förra graviditeten började på 45kg och det fanns inga reserver av någonting. Minsta lilla viktminskning och jag hade inget annat val än att bli inlagd, annars skulle jag försvunnit.

Jag är trött också, och jag fryser hela tiden. Som tur är håller sig illamåendet i schack under morgnarna, så jag lyckas få iväg sexåringen till skolan utan problem. Det är när jag kommer hem igen som det slår till.

Idag skall jag gå till apoteket och be om något receptfritt mot illamående som är okej att ta som gravid. Och så skall jag be min mamma, som fortfarande är på besök, att laga tzatsiki till mig, för det är det enda jag är sugen på just nu.

Hur jag gör det

Sedan finns det ju de som överdriver också, som är nojiga och försiktiga och lite väl oroliga. Som jag.

Livsmedelsverket säger att för höga doser av koffein kan öka risken för missfall, så jag dricker inte ens en klunk koffein. Inte en liten kopp kaffe, inte ett halvt glas kola.

Jag läste någonstans att mycket ingefära, mynta och kamomill även det ökar riskerna. Det handlade om otroliga mängder, men orolig som jag är har jag uteslutit det helt. Mina örtteer rör jag inte, och trots att jag älskar ingefära, i te, i sallader, till maten och i läsk, så undviker jag det helt och hållet.

Jag sköljer alla frukter och grönsaker minst tre gånger, jag vågar inte köpa mat i stånd på stan, hur varma rätterna än är, jag äter ingenting färdigskivat trots att det står att det är okej om det inte är nära utgångsdatumet.

Jag levde tidigare på mozzarella och livsmedlesverket säger att det är okej om det är nyförpackat, men jag kan bara inte äta det. Jag vågar inte.

Jag vågar inte springa eller anstränga mig, men jag har ändå inte orken till det just nu. Innan jag äter något "nytt" så googlar jag det först för att se om det finns minsta lilla antydan till någon typ av forskning som kanske påvisar att det i kan vara lite farligt om man är gravid. Och finns det, så struntar jag i att äta det.

Jag vet varför jag håller på sådär. Jag vet att de flesta missfall inte beror på något man äter. De flesta spontana aborter sker inte för att mamman druckit kaffe, ätit ingefära eller fått listeria. De beror på att barnet inte skulle kunnat överleva, de beror på slumpen, "naturen", oturen, genetiken.

Men jag måste veta att om någonting går fel, om jag inte får mitt barn i maj utan istället drabbas av missfall, så var det inte mitt fel. Det var slumpen som gjorde det.

Jag måste göra allting rätt för att kunna säga "det var meningen" om vi förlorar det här barnet. Jag måste veta att jag gör allt i min makt för att allting skall gå bra. För att vi skall bli föräldrar för andra gången i maj, för att sexåringen skall bli storebror, för att bebisen skall må bra. Allt. I. Min. Makt.

Det där med maten

Gravida som röker är något av det värsta jag vet. Det är klart att det är värre med gravida som dricker alkohol eller tar tunga droger, men de brukar ofta vara så socialt utsatta och så hjälplösa att det liksom är vad det är.

Rökande gravida brukar ofta vara i övrigt välfungerande personer som av något liksom inte fungerar som det ska på. Men mer om det en annan gång.

Det som för tillfället irriterar mig mest är gravida som inte följer livsmedelsverkets kostråd. Livsmedelsverket skriver saker som att man bör undvika opastöriserad ost, mögel- och kittost, torkat, kallrökt eller gravat kött, färdigskivad och färdigförpackad mat nära utgångsdatumet och andra småsaker man skall tänka på.

Risken att smittas av listeria eller toxoplasma är pytteliten, och även om man smittas av det är risken för en farlig infektion liten. Men den finns där. Risken att man skall drabbas av en infektion som gör att man kan förlora barnet man bär på finns där.

Varje tugga brie eller parmaskinka man tar ökar risken för farliga infektioner med hemska konsekvenser och jag förstår inte varför man vill utsätta sig själv och sitt ofödda barn för den risken, jag förstår det verkligen inte.

Det handlar ju inte heller om något livsnödvändigt, utan om typiska lyx-produkter. Mögelostar, gravad lax och lufttorkad skinka är jag helt säker på att alla kvinnor klarar sig utan i 38 veckor. Så vad är det som gör att dessa kvinnor ändå stoppar i sig parmaskinka och färdig-sallader dagen efter bäst före-datumet?

Hur kan de njuta av den där tuggan brie när de vet vad de riskerar? Varför är inte graviditeten det som är högst prioriterat? Barnet i magen och att allt skall gå vägen? Hur tänker man när man säger till sig själv att "risken är så liten så det händer säkert inte mig?" eller "folk gör ju allt möjligt med barn i magen, röker och dricker och allt och får ändå friska barn, hur mycket skada kan en bit brie göra"?

Nej, jag har absolut ingen förståelse för hur de tänker, och jag undrar ärligt om det kanske är "något fel" på dessa kvinnor, att de saknar läsförståelse, impulskontroll eller konsekvenstänkande?

MVC

Så idag ringde jag och bokade tid för motsvarande inskrivning. Den 01/10 skall jag träffa en läkare och sedan skickar han mig vidare till en barnmorska som kommer att hålla koll på mig.

Jag vet att läkaren är en han, för det fanns först ingen tid, men när jag sa att det var lite bråttom så sa hon att "ja, det finns ju en manlig som är tillgänglig, om det är okej?".

Anledningen till att det är lite bråttom är att jag ju börjar må illa, och jag vill gärna ha något utskrivet, motsvarande Lergigan Comp. innan det blir för illa. Dessutom vill jag göra KUB-test och då kan man ju inte vänta hur länge som helst.

Jag hoppas verkligen att det blir en bra barnmorska, jag blir ju så känslig när jag är gravid och trots att det gått sju år sedan förra gången så är jag fortfarande relativt ung gravid, och jag orkar inte med negativa kommentarer eller fördomar om det.

När jag var gravid med sexåringen fick vi den bästa barnmorskan i världen på MVC. Hon var snäll och vettig och rolig och varm. Förlossningspersonalen minns jag inte, men barnsköterskan på BVC var också helt underbar. Faktum är att all vårdpersonal, alla vänner, mina lärare, bekanta, släktingar och internet-vänner var helt otroligt positiva, glada och stöttande under förra graviditeten. Med ett undantag.

När jag först blev inlagd för hyperemesis fick jag en sköterska som var otrevlig och kall och som trodde att jag medvetet valde att inte äta. Johannes, mamma och svärmor jagade bort henne, har jag för mig. Jag var i sådan chock då, eftersom jag tidigare bara fått glada tillrop och beröm.

Default-sjukhuset att föda på blir St. Thomas', men man kan be om ett annat om man vill. Det tänker inte jag göra, jag tycker om St Thomas' och är väldigt glad att vi bor i "uppfångningszonen".

Det känns som ett "levande" sjukhus, med forskning och studenter och massor av folk. Många väljer att föda på mindre sjukhus, eller till och med på "birth centres" där det bara finns barnmorskor. Går något fel då så får man åka till ett större sjukhus, och blir det riktigt allvarligt så åker man... till St. Thomas'. Så det känns bra att vara där från början.

Alla ultaljud görs på St. Thomas' under graviditeten, och om man måste ha extra koll så är det dit man år på kontroller dessutom.

Inte så annorlunda från Sverige, än så länge.

Once upon a second time around

Det är så mycket som är annorlunda den här graviditeten.

Jag kan inte minnas att jag oroade mig speciellt mycket förra gången. Jag blev gravid och sedan skulle ett barn komma. Vi planerade direkt utifrån att det var självklart att vi skulle bli föräldrar. Jag kontaktade min skola, vi letade lägenhet, vi planerade framtiden. Det var inte snack om "om". Det var "när".

Trots att jag egentligen hade massor av saker att oroa mig över, inte bara barnet utan allt runtomkring, jag var ändå 16 år och gravid, så kommer jag ihåg att jag kände mig lugn. Det där lugnet var så påtagligt. Det var som att jag gick in i min egen värld. Jag vet inte om någon tyckte att det var olämpligt att jag skulle bli mamma, för jag struntade helt i folk runtomkring. Jag stängde av och koncentrerade mig på mig själv. Ingen oro, inget obehag, bara lugn.

Förutom känslorna så finns det mycket rent praktiskt som är annorlunda. Jag mådde som värst under sommaren förra gången, och kunde i stort sett ligga och sova bort hela dagarna, utan några måsten alls. Nu har jag en sexåring som skall till skolan, som skall hämtas och till aktiviteter. Jag har tentor att plugga till och ett hem att sköta.

Jag hade visserligen ett hem då också, men nu har jag vant mig vid att tvättkorgen aldrig är full, köksbänken är fri från smulor, kläderna blir direkt inlagda i garderoben, maten dukas ut minuten efter att alla är färdiga, ingen disk står framme, bord och bänkar torkas av flera gånger om dagen, maten lagas i tid och allting ligger på sin plats. Jag har inte möjlighet att sova bort allt det.

Dessutom hade vi människor nära förra gången. Jag hade svärmor gynekologen som kunde göra VUL och hjälpa mig bli inlagd pga hyperemesis. Vi hade vänner som kom med presenter tidigt på morgonen innan de gick till skolan, vi hade familjemedlemmar som släppte allt och kom rusande när jag hade ont i ryggen och inte kunde gå, vi hade vänner och släkt som lagade konstig mat jag var sugen på, bjöd på vegetarisk sushi flera gånger i veckan, åkte till Ikea och köpte allt vi kunde behöva, kom med tips och råd, kom förbi och lämnade gravid-kläder, lät oss ärva kläder och saker, bjöd ut oss på landet och tyckte det var självklart att jag var asocial och sov bort hela vistelesen, kom och hälsade på mig på sjukhuset med tidningar och dvd-filmer och bara sa tröstande ord när jag kräkte ner deras bil.

Den här gången får vi klara mycket själva, jag och min man. Men jag har lite mer erfarenhet nu, och så har jag ju en liten person som gör vardagarna så underbara och roliga, sexåringen som kommer bli sju år och storebror. Han är sällskap och dessutom hjälp och stöd utan att tänka på det.

Vecka 6

Det går framåt. Jag mår fysiskt sämre och mentalt bättre för varje dag som går. Det känns helt okej att må illa, för jag vet att det beror på att det lilla fröt växer som det ska.

Jag tror att det var någonstans i vecka 6 jag upptäckte graviditeten förra gången, och jag kände mig ungefär såhär. Men jag hade glömt hur orkeslös man blir, i hela kroppen. Idag var jag tvungen att samla kraft i över tio minuter för att orka ta ut min yoghurtskål till köket. Det kändes som det jobbigaste i världen.

Allting känns som ett stort jobbigt projekt, framförallt saker som att vika tvätt eller sortera papper. Jag blir trött bara av tanken.

Och så fryser jag. Hela tiden nästan. Igår när jag duschade hade jag riktigt hett vatten, men frös ändå och hade gåshud inne i duschen. Det kändes helt absurt.

Hen har ju en pappa också

Här sitter jag och planerar vardagen som om jag skulle vara ensam i den. Som om jag själv i framtiden kommer att ha ansvar för två barn, ett litet och ett som börjar bli ganska stort. Som om det bara är mina rutiner som kommer att ändras.

Men så kommer jag på att vi är ju två föräldrar. Mannen som blivit far till mina (snart) barn är den mest kärleksfulla och underbara man som finns, och det finns inget han inte gör för sina (snart) barn.

Det finns en till som kan lämna sjuåringen i skolan på morgonen efter en trött natt med amning, laga mat när det behövs, vyssja, trösta, bära, skoja, älska, byta och finnas till.

Status vecka 4+5

Mamma kom med en kokosnöt med sugrör idag till mig, där jag låg utslagen i sängen. Gud vad gott det var!

Googlade lite snabbt och det verkade vara riskfritt att dricka, och dessutom väldigt nyttigt.

Annars har det inte varit en jättebra dag. Blev djävulskt åksjuk på bussen och illamåendet höll i sig i flera timmar. Dessutom var jag hungrig men kunde inte resa mig upp pga yrsel och illamående. Då är det tur att jag har min mamma.

Hon gick och handlade det enda jag kunde tänka mig, salami och brie, och så gjorde hon varma mackor till mig eftersom både brie och salami måste hettas upp innan man äter det som gravid.

Dessutom nådde tröttheten helt nya proportioner idag. Men jag tror att det beror på att jag inte lyssnade på min kropp igår, utan låg vaken till 23.00 istället för mitt vanliga 21.00.

Jag hoppas att illamåendet beror på det också, och att det bara är en försmak av vad som kommer. Jag tycker inte att jag skall behöva må illa riktigt ännu.

Men det känns bra att jag får testa vad som fungerar med illamåendet och tröttheten just nu medan mamma är här. Så kanske jag känner min kropp lite bättre när hon far igen.

Nu skall jag sova. Sexåringen hämtas av min mamma.

JAG ÄR GRAVID!

Det är ju så.

När man talar om graviditet tidigt så kommer även prat om missfall direkt. När jag berättade för min man sa jag inte att "jag är gravid", jag sa "jag tog ett graviditetstest i morse och det visade svagt postivit". Jag sa inte "jag är gravid" eftersom jag tänkte att jag är gravid nu, men det vet man inte hur länge det varar. Hela tiden har jag haft den där känslan att när som helst kan det ta slut.

Det blev inget storslaget firande av den graviditet vi ändå längtat efter i några månader, för jag var osäker på om det egentligen var vettigt att fira. Tänk om?

Men en graviditet måste firas! Man måste få glädjas och skatta och känna sig lycklig och efter någon dag sjönk det in! Jag är gravid!

Vad som än händer, oavsett alla risker, hur tidigt det än är - så är jag gravid!

Här och nu och just precis denna minut så väntar jag barn. Det är någon som växer i mig, som har ett hjärta som skall börja slå i dagarna om det inte redan gjort det.

Och det är ju så otroligt häftigt! Det är underbart och roligt och fantastiskt och fenomenalt och jag har längtat och väntat och räknat och tänkt och hoppats och knappt vågat andas ibland i väntan på det här och nu är jag så lycklig!

Vi ska få en till son eller en dotter. Vi skall bli en tvåbarnsfamilj, sexåringen skall bli storebror. Vi skall ha en bebis. Det är så stort och så häftigt att jag tänker inte låta oro och rädsla komma i vägen för mitt firande!

Missfallsrisk

Vi har berättat om min graviditet för våra föräldrar och några av våra närmaste vänner. För mig var det inte självklart. Å ena sidan ville jag berätta för hela världen så fort jag fick ett till rosa streck på stickan, men samtidigt ville jag vänta.

Jag ville vänta till risken blev mindre. Risken för missfall. Risken att det inte blir något, att det inte går vägen, att jag bara är jag utan ett frö som växer. Risken att vi firade för tidigt.

Men vi valde att berätta i alla fall för vissa, vi valde att berätta för de som inte skulle dra sig undan om något gick fel, som inte skulle tycka att det blev en "jobbig situation" utan som skulle känna med oss. De som innerligt är glada för vår skull och som genuint skulle bli ledsna för oss om något hände. För man behöver stöd ibland. Man behöver hurrarop när saker går bra och någon att luta sig mot när det går sämre. Även om man bor en flygresa bort.

Jag hade gärna berättat för fler, men vi skall vänta så länge det går. Jag kan bara inte berätta för alla nu, även om jag önskat det. Jag vill inte att ett missfall skulle kännas som ett misslyckande, jag vill inte göra vänner och bekanta besvikna och behöva hantera deras känslor utöver mina egna.

Det är dumt. Det är dumt att inte fler berättar om avbrutna graviditeter, för det är det enda sättet att få bort tabun kring missfall. Det är inget misslyckande att drabbas av missfall. Det är jobbigt, en personlig sorg och det innebär stor oro. Det känns orättvis och obehagligt och ledsamt, men det är något helt naturligt. Ingenting ovanligt, ingenting man kan styra över, ingenting skamligt eller pinsamt.

Jag borde ju inte strunta i att berätta om min graviditet för att jag är orolig över missfall. Jag är öppen med nästan allt annat i mitt liv och min magkänsla säger mig att jag skall berätta. Men det går bara inte.

Jag beundrar alla som är öppna med att de planerar barn, försöker, har lyckats och är gravida. Jag tycker att som talar öppet om infertilitet, hormoner, ägglossningar och menscyklar skall hyllas för att de gör andra mer insatta, får vissa att inse att de inte är ensamma och sakta men säkert skrapar bort lite av tabut kring kroppen, kvinnan och fertiliteten.

Men själv sitter jag här, med en hemlig blogg och fraser som "jag är bara lite trött" och "jag är inte så sugen på vin idag".

Hur kommer vardagen se ut?

Ibland slår det mig plötsligt, vi skall bli fyra. Hela vår vardag kommer att förändras. Det är inte ett barn som skall passa in i våra rutiner, det är helt nya rutiner som skall skapas.

Men med det sagt så kommer ju barn nummer två ha en betydligt mer kravfylld vardag än barn nummer ett. Varje vardagsmorgon skall ju en 7-åring till skolan, oavsett om bebisen varit vaken halva natten eller inte.

Efter nattamning (hoppas vi, jag blir besviken om amningen inte fungerar), bök, stök och gnäll om nätterna, skall bebis ändå bytas på, kläs, kanske äta en till gång och bäddas ner i vagnen innan 07.00. Och samtidigt skall morgontrött sjuåring väckas, klä på sig, få tänderna borstade, äta frukost (kanske inte i den ordningen) och hinna vakna till liv lite.

Sedan skall mamma, bebis och sjuåring till bussen, och om där redan är två barnvagnar måste vi vänta på nästa, så det gäller att vara ute i god tid.

Vi kommer förhoppningsvis ha lugna dagar, men sedan kommer eftermiddagarna.

Oavsett om det är mitt i vilan, eller mitt i lekstunden, så skall ju sjuåringen hämtas där vid 15.00 och är det en viss dag i veckan så skall han sedan till judo eller kung fu eller vad det nu kan vara, och då skall vagn, barn och mamma på en annan buss, precis när skolorna slutar, och uppför en trappa och in i ett omklädningsrum och bök och stök och på med dräkt och av och på med bebiskläder.

Men även om det inte låter så, så ser jag fram emot det. Jag längtar efter att få pussla och hinna, och hitta nya rutiner och nya sätt att fungera. Jag längtar efter att få utvecklas på ett nytt sätt, och se sexåringen, som kommer att vara en sjuåring, att utvecklas på sitt sätt.

Framförallt längtar jag efter att få en till familjemedlem, en till att älska och umgås med. En liten person att lära känna och vara nära. En person som kommer att födas som lillasyster eller lillebror in i en familj med så mycket kärlek att ge!

Fyllo

Det känns lite som att vara full eller något, att vara gravid. Kommer inte riktigt ihåg vad jag sagt eller gjort, överreagerar, blir sentimental, kan inte riktigt skriva ordentlig, har svårt att formulera mig även i tal, och så vidare.

Idag har jag mer ont i magen än vanligt, och det hade jag hela natten också. Jag vill mest bara ligga still i min säng hela dagen, men det går inte. Jag är genuint orolig nu, jag vill så gärna att den här grodden stannar i magen.

Hormoner

Det är en sak som är extra jobbig med att vara gravid, och det är att man inte vet om man reagerar rimligt eller inte.

Idag var grannen som bor precis under oss så extremt otrevlig. Jag råkade stänga till dörren när han skulle in och tydligen sa "don't close the door" så när han kom in bara skällde han och röt "I LIVE HERE, I said DON'T CLOSE THE DOOR! Fucking hell!"

Jag började nästan gråta, helt ärligt. Bad om ursäkt istället och sa att jag pratade med någon annan och hörde inte honom, helt enkelt. Men han bara suckade. 

Nu är jag riktigt arg. Hur jävla svårt kan det vara att vara trevlig? Nu funderar jag på att skriva ett mail till grannen där jag skriver att jag ber om ursäkt igen, men att jag tycker att vi kan undvika att svära mot varandra, eftersom vi oundvikligen måste träffa på varandra då och då. 

Men så tänker jag att jag kanske gör en höna av en fjäder och borde låta det rinna av mig. Lättare sagt än gjort dock.

Jag avskyr verkligen när folk svär åt mig, och framförallt när det gäller vuxna män. Jag blir liksom helt ställd och nu när jag är gravid är det ännu värre.

*Jag vet inte varför det blir markerat, och det går inte att ta bort heller...

Plötsligt vet jag vad Carrie snackar om

Jag har alltid stört mig lite på Carrie i Sex and the City, framförallt när hon är tillsammans med ryssen.

Något av det som stört mig allra mest är när Samantha får bröstcancer och ryssen berättar om sin vän som dog. Carrie blir flyförbannad och kan inte förstå varför han tar upp det. Hon vill inte höra det, hon vill leva på hoppet och i förnekelse och tro och hoppas att allt kommer att blir bra.

Det har verkligen irriterat mig. För jag vill räkna med det värsta, vara inställd på att allt skall gå och helvete och då bli positivt överraskad när det går bra. Jag vill inte bli chockad eller besviken, jag vill vara beredd. Jag tyckte att ryssen gjorde rätt som förberedde henne på det värsta. Senast i förra veckan såg jag den där scenen och blev irriterad på Carrie.

Men.

Så träffade jag en person som jag står mycket nära och som vet om att jag är gravid. Hen gratulerade och kramades och fortsatte sedan att berätta om några vänner till hen som också hade planerat barn ett tag. Konversationen gick ungefär såhär:

-Åh, det är så roligt!
-Ja, vi är verkligen glada!
-Anna och Olle har ju försökt att få barn nu i flera år, och så lyckades de till slut och de var också verkligen glada. Och så i sjätte månaden var de på kontroll och så hade barnet dött i magen.
-...
-Hemskt va?
-Ja, men vad fan! Du kan ju inte berätta sånt för mig nu!

Jag blev flyförbannad och sa att det var osmidigt och idiotiskt att berätta en sådan sak!

Jag VET ju att det finns risker, det finns risker för tidiga missfall, sena missfall, dödsfödslar och plötslig spädbarnsdöd. Det finns risk för skador och handikapp som gör barnet livsodugligt, det finns sjukdomar och infektioner som kan innebära sjukdom och död och jag VET det.

Men jag måste få hoppas! Jag måste tänka på alla friska bebisar som föds varje dag och på min graviditet måste jag tänka med glädje. Jag vill inte vara förberedd på det värsta! Jag vill inte ens höra om det!