Andra gången.

Jag vet ju att jag gått igenom det här en gång innan, men det var sju år sedan, för guds skull, och i ett annat land. Allting känns nytt och ovant och det känns lite sådär att bli behandlad som att jag vet vad som väntar. Jag har ingen aning om vad som väntar.

Men så oroar jag mig också för att jag någonstans tror att jag kanske ändå vet hur det är och kommer att bli. Graviditet, förlossning, spädbarnstid och småbarnsår.

När jag väntade sexåringen var jag sexton, och sedan sjutton, år. Allt var nytt och jag var öppen för allt. Jag läste på och hade koll, men oroade mig inte särkilt. Jag fixade det praktiska, med hjälp och stöd från omgivningen, och allt liksom bara flöt på. Varken jag eller mannen hade någon bild av hur det skulle bli eller hur det borde vara. Vi liksom bara körde på. Inga teorier eller sov-kurer, bara sunt förnuft.

Och allt gick ju faktiskt himla lätt. Vi började inte med napp i början för att det "kändes inte rätt", och långt senare läste jag att om man börjar med napp tidigt kan amningen bli lidande. Vi började med napp när vi slutade med amingen och amningsslutet gick hur bra som helst. Nappen åkte efter lite mindre än ett år igen, odramatiskt och utan problem. Toalettträningen gick smidigt, vi struntade i potta eftersom det "kändes ohygieniskt och äckligt" och gick direkt på toaletten, och slapp därmed en ytterligare avvänjning. Nattblöjan försvann samtidigt som dagblöjan, för att "varför inte?" och så vidare.

Det är så lätt att följa sina instinkter när man inte har någon erfarenhet som stör. Familjeliv.se fanns men inte i så stor utsträckning och visst fick vi råd från familj och vänner, men alla var noga med att inte blanda sig i för mycket. Vi var två unga föräldrar som i stor utsträckning gick på känsla när vi uppfostrade vårt barn, och gör det fortfarande även om jag nu har mer psykologistudier och teorier att på något sätt falla tillbaka på.

Ju äldre man blir desto mer tror jag att man tycker att saker ska vara på ett visst sätt. Jag känner mig inte så oförstörd längre.

Jag vet ju att det här säkert kommer bli annorlunda, att tricken som fungerade med barn nummer ett inte nödvändigtvis fungerar med småsyskonet, att amningen kan strula oavsett om man använder napp eller inte, att barn vänjer sig olika snabbt vid att gå på toaletten, att vissa barn har ett större sugbehov än andra, att vissa barn inte vill ligga i vagn, att andra inte vill bli burna, att vissa inte går med på att bli matade, att andra inte vill plocka i sig själva.

Jag vet ju att vi måste anpassa oss efter barnet, eller snarare att vi alla måste anpassa oss efter varandra, och det är jag helt beredd på och jag längtar. Jag tycker att det skall bli så otroligt spännande att se vad det blir för liten person som kommer i maj och jag längtar efter att få utvecklas som familj och växa på ett nytt sätt.

Men det gnager ändå i bakhuvudet, oron över att jag ändå inte förstår. Att jag ändå kommer att bli förvånad eller chockad och att jag blivit lite mer bekväm med saker som de är, än vad jag vill tro.