Vecka 12+2

Allting går framåt. Jag har mått okej de senaste dagarna och till och med orkat dammsuga, sminka mig och fixa håret! Det känns som att jag sakta men säkert återgår till att vara mig själv.

Mannen är tillbaka också, till vår stora glädje. Han hade med sig saltlakrits till mig, Bamsetidning till sexåringen och så en liten body till Barnis. Så himla gulligt.

Sexåringen hade också en body med moln på när han var bebis.

Idag var jag på ultraljud igen och gjorde KUB-test. Allting såg bra ut och jag fick se Barnis sprattla omkring. Jag köpte en bild också, mest för att det kändes dumt att säga nej. Jag kände mig lite som Miranda i Sex and the City, att det förväntades att jag skulle vara alldeles gråtfärdig och tycka att det var så himla häftigt.

Och alltså, det ÄR ju häftigt, det här med att vänta barn. Och det kändes verkligen jättebra att se att Barnis rörde sig och sprattlade omkring. Men på de där bilderna de skriver ut så ser man ju inte så jättemycket, och alla ser ju likadana ut ändå. 

Men jag är lättad i alla fall. Jag är i vecka 13 och allting ser bra ut och det är dags att släppa oron lite. 

Jag glömde min "bok" när jag skulle dit, dock. Här får man en mapp som är full av all information om graviditeten. Alla journaler, alla tider, alla bilder, allt. Den skall man ha med sig på varje möte man går på inom sjukvården, och det är ett jävla tjat om den. Men så glömde jag den och när de bad om den så sa jag att jag helt enkelt inte tänkt på det och de tittade på mig som att jag sagt att jag glömt mitt spädbarn på tunnelbanan.

Sedan fick jag en tio minuter lång föreläsning om hur viktig den här boken är, hur jag måste ha med den i väskan var jag än går och hur och vad som kan hända om jag glömt den och kollapsar på stan. De läxade upp mig kärleksfullt och med glimten i ögat, men jag kände mig ändå dum. Jag avskyr verkligen när folk tror att jag är slarvig, när jag själv tycker att jag brukar vara så himla välorganiserad. 

Men det gick såklart bra att komma in ändå, trots att jag faktiskt erbjöd mig att boka en ny tid. Det kändes betydligt mer professionellt och trevligt på sjukhuset än hos min barnmorska, och trots att det var en del gående fram och tillbaka mellan olika avdelningar och väldigt mycket väntan, så verkade de ha stenkoll på vad de gjorde.

Jag pratade lite löst med en kvinna som arbetade där om att få träffa en barnmorska där istället för hos min GP och hon skulle kolla upp det. Och så fick jag det där startpaketet som hade varit slut hos min barnmorska och allting var frid och fröjd.