Mödravård

Sexåringen hade kommit till skolan häromdagen och genast och exalterat sagt till sin lärare "I'm having a baby!" Väldigt väldigt gulligt.

I går var jag och träffade min barnmorska för första gången och det var helt okej. Det kändes lite som att hon inte var till för "sådana som mig" utan snarare för de som uppenbart behöver extra stöd. Hon hade en lista på alla barnmorskebesök som fanns tillgängliga, men hälften ströks för att jag inte är förstföderska och ytterligare ett gäng ströks för att jag inte fanns i någon riskzon, jag dricker inte, jag röker inte och det förekommer inte droger eller våld i hemmet. Så det blev fyra besök eller något kvar, och då kommer hon mest bara att informera, inte lyssna på hjärtljud eller känna på magen, vilket verkar märkligt.

Jag fick inte väga mig heller, vilket var lite synd. Det är ju såklart upp till oss om vi vill ha en våg hemma eller inte, men jag tror överlag inte att det är något positivt att ha en våg hemma så det har vi inte, men jag var lite nyfiken på om jag kanske gått upp lite i vikt. Det känns som att jag i alla fall slutat gå ner, vilket ju alltid är något.

Annars gick besöket mest ut på att fylla i formulär. 40 minuter var avsatt till det. Och så tog vi blodprov vilket tog en halv evighet eftersom hon stack fel och inte hittade något bra ställe och ojade sig och till slut lämnade ett stort blåmärke och en rejält ömmande högerarm.

Jag satt och fyllde i ett av formulären själv, och sedan gick vi igenom det gemensamt. När hon kom till delen med religion, där man skulle skriva in vilken religion man själv och barnets far tillhör, hade jag lämnat det blankt och hon tittade lite irriterat på mig och sa "So neither you or your husband has any religion?" Nej, sa jag och hon såg uppriktigt förvånad ut och mumlade något tyst "ok..."

Nu låter jag väldigt negativ, men det var inte så farligt. Hon var trevlig och rakt på sak och det är ju inte hennes fel att jag redan har koll på den lilla information hon kunde ge.

Det enda riktigt tråkiga var att det verkligen inte verkade finnas något rum för stöd eller råd gällande förlossningen, och det är något som känns jobbigt. Jag nämnde i förbifarten min oro och hon svarade något i stil med att "ja, instrumentförlossningar kan ofta bli traumatiska" och sedan gick hon vidare.

Men det finns mer hjälp att få. Jag hittade en lång lista på telefonnummer bland alla papper jag fått, och där fanns olika barnmorskeföreningar listade. Dessutom ska jag till sjukhuset några gånger och tydligen ska det finnas någon man kan prata med där. I området där jag bor har de valt att föra ett samarbete mellan barnmorskorna, vårdcentralerna och sjukhusen, så att barnmorskorna kommer "närmare" mödrarna. Men huvudansvaret för min vård under graviditeten ligger ändå på sjukhuset jag är registrerad hos, och de har personal tillgänglig att tala med.

Så längre fram tänker jag göra det, om det inte känns bättre med barnmorskan. Jag fick med mig en massa tidningar och papper och det känns bra att vara inne i systemet.

Bland annat fick jag ett formulär jag kan fylla i som berättigar mig till gratis receptbelagda läkemedel under graviditeten, om jag skulle behöva det. Och så får man gratis tandvård också om man fyller i ett annat formulär. Under hela graviditeten och efter att barnet är fött.

Efter ultraljudet kring vecka 20 så kan man anmäla sig till föräldrautbildningar också. Det kommer helt klart inte vara någon ny information, men det kan ju vara ett trevligt tillfälle att träffa lite folk, tänker jag.

Alla andra jag pratat med om mödravård i London verkar otroligt nöjda, så jag tänker att jag kanske hade lite höga förväntningar.

När jag var gravid med sexåringen fick vi den mest underbara och omtänksamma barnmorska man kan tänka sig. En sådan kvinna som jag fortfarande kan sakna. Som nu, tre år efter att vi flyttat från landet, och nästan sju år efter att vi slutat träffa henne, fortfarande kramar om min mamma och frågar hur det är  med sexåringen när de springer på varandra på vårdcentralen. Hon var en sådan som verkligen verkade höra hemma på sitt jobb, som man kunde ta upp allt mellan himmel och jord med.

Den barnmorskan jag har nu verkar mest höra hemma på ett stelt kontor.

Men kanske var det jag som blev bortskämt helt enkelt sist. Hm, jag fortsätter på det där i nästa inlägg.

Kort sagt: Trevlig barnmorska. Väldigt formellt besök. Ont i armen. Varken bu eller bä.