12+6

Jag vågar nästan inte skriva det, med risk för bakslag, men jag mår mycket bättre!

Jag måste fortfarande sova väldigt mycket, men jag får i mig mat och vätska och orkar vara mig själv till stor del. Jag orkar umgås med min familj, planera, fixa och dona.

Idag hade jag energi till något jag verkligen längtat till. Jag kunde röja upp lite på vår uteplats. Jag rensade bort döda växter och grenar, tömde regnvattenfyllda krukor, sopade undan jord och grus, plockade upp skräp och klädnypor, och organiserade om växterna lite.

Det här är något som i flera veckor har känts som ett omöjligt projekt. Varenda gång jag gått förbi fönstret i trappan som har utsikt rakt ner på uteplatsen så har jag suckat för mig själv och tänkt att "tänk när jag orkar fixa med det där!"

Sopsäckarna med skräp, grenar och lite jord är dock kvar där ute, delvis för att jag inte orkade bära ner dem - och min man var upptagen, men framförallt för att soporna töms på måndagar så idag tror jag inte att de fått plats.

Så framåt går det absolut, även om jag fortfarande håller på att kräkas varje gång jag borstar tänderna och hela tiden får dras med ett lätt illamående.

Jag har hittat en väldigt god alkoholfri öl som både dämpar mitt illamående och släcker min törst, och så har jag hittat vanligt svart te utan koffein, båda två i vår närmaste mataffär. Små vinster som gör vardagen lättare.

Något annat som gör vardagen lättare är att min svåger är här. En av de personer jag blir på bra humör bara av att sitta i samma rum som.

Annars är humöret sådär. Jag är labil och lättirriterad och småsaker som aldrig skulle ha stört mig i vanliga fall blir nu helt otroligt stora problem. Det beror främst på hormoner, men även på en irriterande huvudvärk som aldrig vill ge med sig.

Men jag är medveten om problemet och försöker tänka på det. Livet blir så mycket lättare när man inte är småsur.

Min stora förhoppning är nu att kunna åka med sexåringen till Ikea nästa helg och köpa julsaker, att jag kommer att må tillräckligt bra för det.