Vecka 9!

Idag går jag in i vecka 9 om jag räknar rätt. Det beror liksom på lite hur man räknar och om man går efter senaste mens eller efter ägglossningen, och så vidare. Har testat lite olika uträknings-sidor på internet, och resultaten varierar alltid med några dagar. Det är ju inte så viktigt egentligen, förutom att KUB-testet skall ske vid rätt tidpunkt och sådär. Plus att det är skönt att liksom ha några milstolpar på vägen.

Illamåendet är kvar, men inte riktigt lika intensivt alla dagar. Just nu är det ganska ordentligt, och det gör att jag liksom inte vågar göra någonting eftersom jag verkligen inte vill kräkas. Sitter och sippar på lite blåbärssoppa och hoppas att det skall hjälpa.

Igår lyckades jag laga quornfärssås och åt två hela portioner med spagetti! Det kändes verkligen jättebra. Jag är hungrig hela tiden och när jag är hungrig blir illamåendet värre, men jag har ändå så svårt att äta. Lite svårt att förklara, men jobbigt är det.

Igår var jag tvungen att springa och kräkas mitt i matlagningen. Och som alltid när jag kräks börjar mina ögon rinna helt hysteriskt mycket. Så jag tog mina händer och torkade tårarna med fingrarna, men vad jag glömt bort var att jag just hackat chili så mitt i allting började mina ögon svida så otroligt mycket att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till.

Så där satt jag på badrumsgolvet, illamående och med chili-svidande ögon jag inte kunde öppna. När det värsta illamåendet gått över lyckades jag känna mig fram till handfatet och la ansiktet under kallt rinnande vatten, vilket i sin tur resulterade i yrsel-attacken från helvetet eftersom jag blir alldeles svimfärdig av att tippa huvudet på sidan.

Efter kanske 20 minuter liggandes på badrumsgolvet hade jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna fortsätta med maten, men herregud vad jag tyckte synd om mig själv!

Idag var jag också med om något obehagligt. Jag låg och sov i sängen när jag vaknade av känslan att jag föll bakåt och allting snurrade. Det kändes precis som ett blodtrycksfall, men eftersom jag redan låg ner var det väldigt obehagligt. Det slutade inte heller utan fortsatte i flera minuter innan det till slut avtog. Som tur var svartnade det inte för ögonen så det kändes aldrig riktigt som att jag "försvinna" helt, men det var något av det läskigaste jag varit med om.

Jag lyckades dock somna om och sova i några timmar och när jag vaknade igen var yrseln tillbaka på normal nivå.

Mycket gnäll i bloggen, men just nu behöver jag gnälla av mig känner jag. Känner mig dock positiv överlag. I höst väntar besök från älskade saknade personer och trots att de flesta som vet om graviditeten är utspridda lite här och var och inte nära, känner jag ändå att jag har ett sådant stort stöd, och massor av folk att vända mig till. Tack!