Kommunikation

I lördags fick jag hem en brev med en tid till barnmorskan. Den 5 december. Jag bara stirrade på tiden och tänkte att det var helt idiotiskt.

För det första är det barnmorskan som skall skicka mig på KUB-test och det måste göras innan vecka 14 om jag minns rätt. Den 5 december är jag någonstans i vecka 18 så det skulle ju inte alls fungera.

Dessutom kändes det överlag väldigt sent att ta alla prover och överhuvudtaget träffa barnmorskan för första gången när graviditeten gått så långt.

Så idag ringde jag och försökte få ordning på det. Jag ringde till min GP, vilket är motsvarande vårdcentralen och berättade hur det låg till. Receptionisten höll med om att det var otroligt sent och trodde först inte att de var de som bokat tiden till mig "are you sure it's from this practice?". Jag läste upp namnet längst ned på kallelsen och blev kopplad.

Mannen som skickat ut brevet verkade inte ha en susning om vad han sysslade med. Jag förklarade att jag var gravid och hur allting låg till och jag talade otroligt tydligt, så det kan man inte skylla på, och efteråt sa han bara något i stil med "jaha, vad är det du vill egentligen?", han var inte otrevlig, mest bara förvirrad.

Så jag fick förklara att jag behövde en tidigare tid. Innan november, helst. Efter mycket knappande på en dator på andra sidan luren fick jag en tid den siste oktober, då jag borde vara i vecka 11 om jag räknat rätt.

Det känns ju lite tryggare, men jag oroar mig ändå för att remissen till KUB-testet kommer att ta för lång tid, så imorgon skall jag ringa till sjukhuset där ultraljuden görs och förklara läget och helt enkelt höra om de tror att jag hinner.

Mannen som bokade tiden verkade nämligen ha noll koll på vad jag pratade om och besöket är ju absolut inte tajmat så att jag skall hinna. Dessutom pratade jag med lite andra London-mammor och det verkar som att vissa fått boka sina KUB själva, trots att GP sagt att barnnorskorna skulle ordna det.

Det är ju inte så att KUB är helt livsviktigt, och jag oroar mig inte särkilt mycket över att barnet skall vara sjukt. Jag oroade mig betydligt mer för det innan jag blev gravid. Men det skulle kännas bra att ha det gjort, komma in i systemet och framförallt att få se att det verkligen bor någon därinne i magen som växer som hen ska.