En sak som jag redan blir stressad över, är tanken på att lämna sexåringen, som kommer att vara sju år, till barnvakt när bebisen skall födas, om det nu blir vaginal förlossning.
Det är klart att det går att förbereda honom och säga att vi inte vet när vi måste åka in men att snart så blir det och då får han bli passad av någon annan. Men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte kunna säga precis när, och framförallt inte kunna tala om för honom precis hur länge vi kommer att vara borta.
Det här kommer ju vara en sådan jättestor omställning i hans liv, och det minsta man kan begära är väl att det börjar tryggt och sansat? Just nu känner jag att jag hellre vill att min man är hemma med vår son än med mig på förlossningen. Men jag förstår ju att mannen gärna vill vara med.
Jag vill så gärna kunna koncentrera mig på här och nu när jag skall föda barn, men det känns som att jag mest kommer att tänka på att kolla min mobil för att se om barnvakten ringt och fundera på om sjuåringen oroar sig eller är ledsen. Ännu värre kommer det ju vara om jag får rejäla värkar hemma som han ser, då kommer jag oroa mig över att han oroar sig, och det kommer ju bara göra allting värre.
Blir det på kvällen eller natten kommer det att kännas som värst, att behöva lämna en liten pojke som skall sova med barnvakt och ge oss av. Det känns som att det hela skulle börja med ett typ av utanförskap, att lämna honom här utan att kunna lämna någon information om precis vad som kommer att hända. Han får vara ensam medan vi två, jag och min man, tillsammans börjar något nytt.
Det är klart att han skall få komma till sjukhuset så snart det går, så att familjen blir hel igen, men det tanken på att lämna honom hemma på obestämd tid tar verkligen emot.
Vi kommer kanske att hitta en lösning som känns bra för alla, men just nu känns det mest svårt och jobbigt.
Blir det planerat kejsarsnitt är det ju inte ett lika stort problem, då kan man planera i förväg vad sjuåringen skall göra, och man kan veta på ett ungefär när han kommer att kunna träffa oss igen. Framförallt kan man ge klara besked och han slipper se mig ha så himla ont här hemma.
Nu måste jag få säga lite:
ReplyDelete1. Planerat snitt innebär att sjuåringen får hem ett syskon och en relativt sjuk mamma. men har ONT efter snitt, har svårt att gå, trappor fungerar inte alls, man ligger i sängen!
2. En lugn och förståndig sjuåring klarar jättebra passning även om man inte kan säga NÄR och HUR LÄNGE. Och ni kan ju hålla kontakten med honom per telefon. Kanske hade du upplevt det allra tryggast om din mamma eller någon av din mans syskon (jag tänker främst på D, som väl har tid och möjlighet), kunde komma och finnas i faggorna när det närmar sig och sedan ha huvudansvaret för sjuåringen medan ni föder barn i lugn och ro. Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att inte snuva mannen på upplevelsen att vara med och bli pappa. Att han är med på förlossningen ger det nya barnet den bästa start hen kan få i sin relation med sin pappa - och det vill du väl inte missunna henom? Jag tror att det kommer att bli jättebra, och så som jag känner er lille son kommer han att visa mognad och tålamod och förståelse när ni väl är i situationen att åka in. Stor kram! (förlåt om du tycker att jag lägger mig i, du får ta det för vad det är - ni gör ju som ni vill ändå). puss
Ja, det är klart. Snitt är ju ett stort ingrepp och hade det inte varit för veckorna efteråt så hade jag bestämt mig för länge sedan. Just att man är såpass "handikappad" efteråt gör ju att det finns anledning att vela. Andra saker också förstås, men riskerna under själva snittet hade jag kunnat ta utan problem om det inte var just att få vardagen och fungera efteråt som blir mer komplicerat.
ReplyDeleteJag menar naturligtvis inte att min man skulle stanna hemma :-). Det är vad som rör sig i huvudet bara. Att jag liksom är så "desperat" i min oro att jag hellre föder själv än "lämnar bort" sjuåringen.
Mycket av det jag skriver här i bloggen är inte helt rimligt eller proportionellt, men det känns skönt att skriva och det känns skönt att dela med sig. Att få ut alla rimliga och orimliga tankar så att de inte bara åker runt i huvudet.
Sedan tror jag själv inte att det påverkar varken anknytning eller framtida relationer att pappan eller mamman (om hon är sövd) missar de första minuterna eller timmarna av någon anledning. Har flera vänner vars män av olika anledningar inte hann ta sig till förlossningen, och det var ju tråkigt, men ingenting som verkar gräma dem så otroligt och ingenting som påverkat deras anknytning till barnet. Missar man det så missar man det, man har ju en livstid att knyta band till barnet.
Sedan ser ju alla på förlossningar olika. För vissa är det de största de varit med om, för mig är det en nödvändigt ont. En transportsträcka till att få sitt barn. Det är klart att det kan betyda mycket för en pappa att få se sitt barn födas, men alla fäder är inte likadana och för vissa är det tiden efteråt som är viktigast. Inte sekunderna barnet föds. För vissa är inte förlossningen en wow-upplevelse helt enkelt, och för barnet tror jag inte att det spelar så stor roll, helt ärligt.
Men det är klart, är det otroligt viktigt att mannen (talar om en "allmän man") är med, för mannen, så skall han naturligtvis vara det.
Och vår son klarar passning hur bra som helst. Han klagar inte och han lyssnar på barnvakter och han busar inte mer än nödvändigt, men jag vet ju att han oroar sig ändå. Han är känslig även om han inte alltid visar det. Han är artig och tålmodig och snäll och mogen, men sänder ut små, små signaler om att saker inte känns bra. Och det är inte alla barnvakter som kan uppfatta dem. Det är det som oroar mig.
Men vi har ju tid att komma på en lösning, och jag är helt säker på att det blir bra till slut.