Det här med mat och dryck. Hela mina dagar handlar om att hitta något att få i mig som inte får mig att må mer illa, utan istället tvärtom får mig att må bättre. Det är det jag ligger och tänker på när jag vilar, det är det jag strävar efter när jag är uppe.
Och när jag väl kommer på något, som kola-glass eller kräm eller quornfärssås så känner jag att jag verkligen måste ha det. Och jag känner att jag kan göra vad som helst för att få det, men så sviker min kropp mig och jag blir ändå fast hemma. Jag kan inte ta mig och handla och ibland orkar jag inte ens ta mig ner till köket.
Men känslan av att "jag måste ha detta NU" är så stark att jag försöker få min omgivning till att ge det till mig. Så jag kan be någon ta med sig det till oss, eller så kan jag be min man gå och handla. Men om jag får ett "nej" som svar på mitt önskemål hamnar jag i någon typ av chock.
Jag är liksom så desperat och känner ett så fysiskt behov efter en specifik sak att jag har svårt att sätta mig in i situationen att någon inte släpper allt de har för att hjälpa mig. Det känns som att det handlar om min överlevnad! Att ingenting kommer att bli bra om jag inte får JUST DET DÄR JUST PRECIS NU.
Om jag är sugen på en sak så kan jag inte äta något annat. Det fastnar liksom i halsen och går helt enkelt inte ner, och så måste jag springa och kräkas. Jag saknar att kunna vara "lite sugen" på något eller att kunna gå och handla utan obehag, illamående och oro.
Överlag är graviditet ett väldigt egoistiskt tillstånd, i alla fall för mig. Det känns som att livet hänger på att jag får gå och vila precis när jag känner för, äta samma sekund som jag blir sugen, vara ifred när jag vill trots att jag lovat umgås, få uppmärksamhet på minuten om jag känner mig ensam, och så vidare.
Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget, men man kan väl säga att det är skrivet i upplysningssyfte. Trots att jag varit gravid tidigare, hade jag ingen aningom hur riktad inåt man kunde bli. Kanske blev jag det förra gången också, men har glömt bort det. Det är inte så att min kärlek till andra eller min moderskänsla gällande sexåringen minskat, men just nu kan jag liksom inte koppla bort mig själv och mitt mående.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver i det här inlägget. Jag blir också väldigt egoistisk och egocentrisk när jag är gravid. Jag har svårt att ta in det som händer utanför min kropp och min familj, det är bara det som gäller. Jag har även svårt att förstå att andra tycker det finns viktigare saker att prata om. Men det är ju bara en period i våra liv och förshoppningsvis så förstår dom flesta det.
ReplyDelete