Hormoner

Imorgon är det min födelsedag och det påverkar mig mer än vad jag trodde. Mina hormoner lever sitt eget liv, verkar det som.

Jag fick ett paket på posten igår från min fantastiska svärfar och hans gäng och jag blev alldeles tårögd för att de "minsann kom ihåg MIN lilla födelsedag" och det kändes som det bästa som någonsin hänt mig.

Lite senare under dagen började jag nästan gråta igen för att jag inte skulle få FLER paket och för att jag inte kan träffa alla jag vill på min födelsedag. Jag tänkte att jag var helt dum i huvudet som flyttat utomlands och går miste om stora dela av min familj och kunde inte FÖRSTÅ varför jag inte befann mig i min lilla hemstad.

Idag är det något lugnare, men jag sörjer ändå på något sätt att ingen kan baka en tårta till mig och att jag kommer att vara sängliggande stora delar av min födelsedag.

Det låter löjligt och idiotiskt när jag skriver det, och det är märkligt hur sådana små saker kan ta upp så mycket tankar. Jag är gravid och mamma och skall föreställa vuxen, men känner mig ledsen över att min födelsedag inte kan firas ordentligt. Tramsigt, men sant.

Jag får tänka på att nästa födelsedag kommer vi minsann ha en bebis att fira med!

Idag känns det helt okej med illamåendet, så kanske kommer jag ut en stund ändå imorgon. Sexåringen ska på barnkalas och det hade varit mysigt att följa honom dit och sedan umgås lite med min man.

Sedan jag började med Lergigan har jag kräkts en gång om dagen. Vid fem-sex varje gång, kanske för att Lergiganen börjar tappa effekt då, kanske för att jag är igång mer än vanligt då. Vid den tiden har jag hämtat sexåringen, haft läxläsning, gjort mellanmål och börjat med middagen.

En annan sak är att min kräkreflex (jag vet att det här kanske inte är så roligt att läsa om, men det känns viktigt för mig att skriva) har blivit så känslig. Jag kan nästan kräkas av att hosta, nysa eller skratta och det känns verkligen inte alls bra. Det hände under förra graviditeten också, och det tog många månader innan det försvann.

Det är tur på ett sätt att sexåringen lätt blir åksjuk. Kräkningar är liksom inte en så stor grej för honom, och han tycker inte att det är så konstigt att jag kräks varje dag. Han oroar sig inte så mycket över att jag är sjuk, och det är skönt.

Jag vill fortfarande vänta ett bra tag med att berätta för honom.