Gårdagen var hur bra som helst. Jag hade massor av energi och orkade med både promenader och fika och det kändes verkligen som en fantastisk födelsedag.
När vi hämtat sonen och kommit hem krashade jag dock. Jag la mig i sängen och kom inte upp på resten av kvällen. Jag var bara så himla trött. Illamåendet blev lite värre också, men jag behövde i alla fall inte kräkas på hela dagen! Jag har blivit lite bättre på att ta Lergigan vid rätt tidpunkt och känna efter när jag måste äta.
Idag var det värre, dock. Jag gick upp som vanligt lite innan 06.30 och började göra frukost till sexåringen när det plötsligt började spänna och ila i nacken, och en våg av illamående och obehag sköljde över mig. Det blev grått och svart för ögonen och jag var tvungen att direkt lägga mig på köksgolvet för att inte svimma.
Efter några minuter kravlade jag mig upp och tog mig till soffan i vardagsrummet och därifrån kallade jag på min man som hörde mig, som tur var. Han kom ner och jag bad honom om ett glas saft och en Lergigan. Han fick sedan väcka sexåringen och ta ner honom till frukost, medan jag låg där på soffan och inte vågade resa mig.
Sedan gick de andra till skolan och jag låg kvar ett tag innan jag tog mig till köket och åt en sharonfrukt innan jag gick upp och la mig i sängen. Efter ett tag kändes det bättre och jag gick ner för att göra en sallad, men det tog inte många steg innan obehaget kom tillbaka. Sittandes vid bordet lyckades jag både knåpa ihop en salllad och börja äta den, men efter en stund fick jag lägga mig på golvet eftersom det inte gick att sitta upp utan att bli yr.
Då ringde jag till motsvarande sjukvårdsupplysningen och de tog mig på största allvar och sa att jag skulle ringa min doktor, som faktiskt också tog mig på allvar och gav mig en akuttid. Sexåringen fick bli hämtad av sin pappa idag och jag gick till doktorn.
Där konstaterade de vätskebrist och lågt blodtryck. Jag blev faktiskt lite förvånad, inte av blodtrycket men av vätskebristen, eftersom jag tycker att jag skött mig så bra med att dricka. Fast när jag sedan tänkte efter blir det inte så mycket som det känns som, om dagarna och i och med att jag inte får i mig lika mycket mat som vanligt så är det kanske inte så konstigt.
De tog hand om mig lite och var väldig trevliga och förstående. Tyvärr finns det ju ingenting direkt man kan göra, mer än att dricka, försöka äta, röra sig så gott det går och lyssna på kroppen.
Nu är klockan 18.00 och jag har i alla fall inte kräkts på hela dagen, vilket ju alltid är något. Skall hädanefter även ha bättre koll på hur mycket jag egentligen dricker, både yrsel och illamående blir ju bättre när jag får i mig ordentligt med vätska.
No comments:
Post a Comment