Söndag i vecka 9

Igår mådde jag himla bra. Så bra att jag nästa blev orolig, men jag tänkte att det nog berodde på att jag fick ordentligt med sömn och dessutom fick i mig både ordentligt med vätska och mat från det att jag gick upp till att jag gick och la mig.

Idag var det sämre. Jag kunde inte sova ut så länge som jag behövde av lite olika anledningar och redan från att jag gått ur sängen började jag må illa, trots Lergigan. Det bästa är när jag kan sova till 11.00 minst, äta lite, dricka mycket och sedan ta Lergigan, då känns det som att den får full effekt och dessutom håller i sig ett bra tag. Sedan tar jag nästa när jag skall åka och hämta sexåringen.

Idag blev det liksom bara fel.

Dessutom fanns det ingenting hemma jag ville äta, och jag hade absolut ingen ork att ta mig till affären. Mannen var inte hemma under några timmar och när han är borta men sexåringen är hemma märks det verkligen hur mycket det underlättar för mig att ha min man här.

Jag lyckades till slut få i både mig och sexåringen lite färdigpizza och mådde lite bättre ett slag. Vi gjorde läxor och röjde i köket och sorterade lite tvätt.

Sedan krashade jag och har spenderat hela eftermiddagen i sängen med P3 Dokumentär. Den nyaste, den om Dioxinfisken i Östersjön gav mig ordentliga rysningar. Så lyssnade jag på några favoriter och så på den om stormen Gudrum för första gången. Som tur var hade min man kommit hem vid det här laget, så sexåringen var inte helt övergiven.

Det jobbigaste just nu är att jag inte kan stå upp mer än ett par minuter i taget. Det går liksom inte. Det är inte bara det att jag blir yr och illamående, utan kroppen bara vägrar. Det blir fysiskt omöjligt och jag segnar ihop i en liten hög om jag inte sätter mig ner direkt.

Häromdagen var bussen helt full när vi skulle hem från skolan och jag fick liksom ligga dubbelvikt över den lilla platsen man skall ha väskorna. När jag får energi skall jag se till att beställa en knapp där det står "Baby on Board" som man kan få här. Det är ju nu i början, när det inte syns, som jag verkligen behöver sitta.

Inte för att det kanske någonsin kommer att synas. Jag hoppas få större mage den här gången, för förra gången märktes det knappt när jag satt ner, förutom sista månaden eller så, och jag kunde ha nästan alla mina vanliga kläder graviditeten igenom (med gummiband i jeans-knappen).

En Baby on Board-badge skulle dessutom vara ett smidigt sätt att "berätta" för folk utan att göra en så stor grej av det. Jag vill ju att mammorna till sexåringens klasskompisar skall veta att jag är gravid, så småningom, men att skicka ut ett mass-mail med informationen känns lite väl självcentrerat på något sätt. Som att det skulle vara en så stor grej för dem.