Men, suck!

Jag tog sovmorgon idag. Min man gick upp med sexåringen eftersom jag behövde sova. Det är det som hjälper, helt enkelt. Så när klockan ringde sov jag vidare och det var otroligt skönt. Vaknade till lite och sa hejdå till de andra och sedan somnade jag om, och mådde bra!

Men vid 08.00 ringde min väckarklocka eftersom det skulle komma hantverkare, så jag släpade mig upp, drack vatten, tog medicin och vitamin och bäddade i sovrummet eftersom det är där de skulle arbeta. Sedan gick jag och la mig i sexåringens säng men kunde naturligtvis inte somna om.

Så vid 09.00 ringer hantverkarna och säger att de måste ställa in besöket och komma på fredag i stället. Så inte bara blev dagens sovmorgon förstörd, utan även fredagens.

Och så är det ju det där att trots att det känns skönt i hela kroppen att ligga och sova vidare på morgonen, känner jag mig så himla dum. Jag känner mig onödig och överflödig i hushållet just nu. Inte bara har jag gett upp matlagningen och en stor del av städningen, men nu kan jag inte ens gå upp på morgonen och göra frukost åt min son?

Sexåringen och hans pappa klarar sig ju hur bra som helst, naturligtvis, och hur bra det än är och hur mycket jag än behöver vila, ligger jag här och tänker att "jag behövs faktiskt inte". Och det är en väldigt otrevlig och obehaglig känsla.