Pust

Åh herregud, jag mår verkligen inte bra. Idag har jag ätit några tuggor glass, ett drygt paket salta kex och några tuggor nudlar med tomater, och så har jag kräkt sex gånger. Så det får väl räknas som en minus-dag.

Sexåringen fick åka till skolan med sin pappa eftersom jag överhuvudtaget inte kunde ta mig hemifrån i morse. Jag mådde helt okej ett slag, efter andra kräkningen, men dum som jag var passade jag på att bädda rent i sexåringens säng, hänga lite tvätt, diska undan och plocka lite. Vad jag borde ha gjort var naturligtvis att se till att få i mig mat och vila lite, för när jag väl började må dåligt igen var det alldeles för sent för att få i mig riktig mat.

Jag gick och la mig istället och sov i tre timmar innan jag sakta och försiktigt gick upp, fick på mig något annat än pyjamas och vågade mig ut genom dörren. På något sätt tog jag mig till sexåringens skola, de andra föräldrarna sa att jag såg trött ut, frågade om något hänt, undrade om allt var okej och verkade tycka att jag såg rejält risig ut. Det gjorde jag också, men jag lyckades i alla fall att låta bli att kräkas inför dem, så det får räknas som en vinst.

När vi kom hem trillade jag ihop totalt, men sexåringen var så himla rar och omhändertagande. Han klappade mig om ryggen när jag hängde över toalettstolen, frågade om jag ville ha kex, tyckte synd om mig och satt i mig säng och läste sin läxa på eget initiativ. Mitt i allt elände gjorde det mig så himla glad att se. Han erbjöd sig till och med att laga sin egen middag, men då hade jag fått lite mer energi och lyckades knåpa ihop några varma mackor till honom.

Nu är jag i sängen igen och försöker få i mig några björnbär och lite vatten.

Idag var verkligen ingen bra dag. Mannen sa att han aldrig sett mig se så sliten och ynklig ut, med gigantiska påsar under ögonen, och det säger ganska mycket om hur jag känner mig.

Jag förstår inte hur jag någonsin skall kunna resa mig ur sängen.