Once upon a second time around

Det är så mycket som är annorlunda den här graviditeten.

Jag kan inte minnas att jag oroade mig speciellt mycket förra gången. Jag blev gravid och sedan skulle ett barn komma. Vi planerade direkt utifrån att det var självklart att vi skulle bli föräldrar. Jag kontaktade min skola, vi letade lägenhet, vi planerade framtiden. Det var inte snack om "om". Det var "när".

Trots att jag egentligen hade massor av saker att oroa mig över, inte bara barnet utan allt runtomkring, jag var ändå 16 år och gravid, så kommer jag ihåg att jag kände mig lugn. Det där lugnet var så påtagligt. Det var som att jag gick in i min egen värld. Jag vet inte om någon tyckte att det var olämpligt att jag skulle bli mamma, för jag struntade helt i folk runtomkring. Jag stängde av och koncentrerade mig på mig själv. Ingen oro, inget obehag, bara lugn.

Förutom känslorna så finns det mycket rent praktiskt som är annorlunda. Jag mådde som värst under sommaren förra gången, och kunde i stort sett ligga och sova bort hela dagarna, utan några måsten alls. Nu har jag en sexåring som skall till skolan, som skall hämtas och till aktiviteter. Jag har tentor att plugga till och ett hem att sköta.

Jag hade visserligen ett hem då också, men nu har jag vant mig vid att tvättkorgen aldrig är full, köksbänken är fri från smulor, kläderna blir direkt inlagda i garderoben, maten dukas ut minuten efter att alla är färdiga, ingen disk står framme, bord och bänkar torkas av flera gånger om dagen, maten lagas i tid och allting ligger på sin plats. Jag har inte möjlighet att sova bort allt det.

Dessutom hade vi människor nära förra gången. Jag hade svärmor gynekologen som kunde göra VUL och hjälpa mig bli inlagd pga hyperemesis. Vi hade vänner som kom med presenter tidigt på morgonen innan de gick till skolan, vi hade familjemedlemmar som släppte allt och kom rusande när jag hade ont i ryggen och inte kunde gå, vi hade vänner och släkt som lagade konstig mat jag var sugen på, bjöd på vegetarisk sushi flera gånger i veckan, åkte till Ikea och köpte allt vi kunde behöva, kom med tips och råd, kom förbi och lämnade gravid-kläder, lät oss ärva kläder och saker, bjöd ut oss på landet och tyckte det var självklart att jag var asocial och sov bort hela vistelesen, kom och hälsade på mig på sjukhuset med tidningar och dvd-filmer och bara sa tröstande ord när jag kräkte ner deras bil.

Den här gången får vi klara mycket själva, jag och min man. Men jag har lite mer erfarenhet nu, och så har jag ju en liten person som gör vardagarna så underbara och roliga, sexåringen som kommer bli sju år och storebror. Han är sällskap och dessutom hjälp och stöd utan att tänka på det.