Plötsligt vet jag vad Carrie snackar om

Jag har alltid stört mig lite på Carrie i Sex and the City, framförallt när hon är tillsammans med ryssen.

Något av det som stört mig allra mest är när Samantha får bröstcancer och ryssen berättar om sin vän som dog. Carrie blir flyförbannad och kan inte förstå varför han tar upp det. Hon vill inte höra det, hon vill leva på hoppet och i förnekelse och tro och hoppas att allt kommer att blir bra.

Det har verkligen irriterat mig. För jag vill räkna med det värsta, vara inställd på att allt skall gå och helvete och då bli positivt överraskad när det går bra. Jag vill inte bli chockad eller besviken, jag vill vara beredd. Jag tyckte att ryssen gjorde rätt som förberedde henne på det värsta. Senast i förra veckan såg jag den där scenen och blev irriterad på Carrie.

Men.

Så träffade jag en person som jag står mycket nära och som vet om att jag är gravid. Hen gratulerade och kramades och fortsatte sedan att berätta om några vänner till hen som också hade planerat barn ett tag. Konversationen gick ungefär såhär:

-Åh, det är så roligt!
-Ja, vi är verkligen glada!
-Anna och Olle har ju försökt att få barn nu i flera år, och så lyckades de till slut och de var också verkligen glada. Och så i sjätte månaden var de på kontroll och så hade barnet dött i magen.
-...
-Hemskt va?
-Ja, men vad fan! Du kan ju inte berätta sånt för mig nu!

Jag blev flyförbannad och sa att det var osmidigt och idiotiskt att berätta en sådan sak!

Jag VET ju att det finns risker, det finns risker för tidiga missfall, sena missfall, dödsfödslar och plötslig spädbarnsdöd. Det finns risk för skador och handikapp som gör barnet livsodugligt, det finns sjukdomar och infektioner som kan innebära sjukdom och död och jag VET det.

Men jag måste få hoppas! Jag måste tänka på alla friska bebisar som föds varje dag och på min graviditet måste jag tänka med glädje. Jag vill inte vara förberedd på det värsta! Jag vill inte ens höra om det!