Det där privata

Jag är livrädd inför förlossningen. Ett annat tabu man inte gärna får tala högt om. Det skall vara så naturligt och en underbar känsla och en del av att vara kvinna. Förlossningen skall man längta till och beskriva som "det häftigaste jag varit med om".

Jag minns inte så mycket av min förra förlossning, kanske på grund av stress, kanske lustgas, kanske har hjärnan helt enkelt gjort ett försök att förtränga det. Hjärnan har lyckats sådär, måste jag säga, för jag minns smärtan och jag minns oron.

Jag var inte speciellt orolig inför förra förlossningen, vad jag kan minnas. Jag tänkte inte så mycket på allt som kan gå fel, och jag ville nog mest ha det överstökat. Men under tiden blev jag orolig, när hjärtljuden gick ner och sugklockan togs fram och barnmorskan tryckte på magen.

Det var fruktansvärt, och lättnaden efteråt går inte att beskriva. För det var lättnad. Det var inte direkt glädje eller extas utan helt enkelt en känsla av "tack och lov att han överlevde!"

Och det som oroar mig allra mest är att den lättnaden inte kommer. Att hjärtljuden går ner igen och min ork tar slut den här gången också och det blir bråttom och barnet mår dåligt och det där skriket när allt är klart inte kommer. Att det går fel, tar för lång tid, blir för sent.

Jag är verkligen livrädd för det. Min smärta och eventuella förlossningsskador kunde jag inte oroa mig mindre om, men tänk om något händer mitt barn? Min kropp litar jag inte ett dugg på, jag orkade ju inte hela vägen sist, varför skulle jag göra det den här gången?

Det här kanske egentligen är känslor man borde tagit tag i innan man blir gravid igen, men jag visste inte att de skulle bli så starka, att rädslan skulle bli så påtaglig.

Min första tanke var att det här barnet får de "plocka ut", det får bli kejsarsnitt om jag så måste stånga mig blodig för att få det beviljat. Men jag vet ju att det finns anledningar till att man inte beviljar det hipp som happ, och jag förstår ju att det är ett stort ingrepp och jag behöver ju kunna lyfta hela liggdelen på vagnen uppför flera trappor då och då, även i början, och jag vill inte behöva vara i minst fyra dygn på sjukhuset, framförallt inte om jag behöver dela sal med andra nyförlösta mödrar och deras spädbarn.

Så tänker jag och så känner jag mig ganska lugn, men sedan kommer de jobbiga tankarna igen. Tunga lyft och nätter på sjukhuset och blodförtunnande och lång återhämtning och ett stort är på magen och andra bieffekter och medicinering är ju värt det om risken att något skall hända mitt barn blir mindre.

Och så börjar det igen, oron, alla tankarna om allt som kan gå fel, att jag skall ha haft alla de här tankarna och valen och velat fram och tillbaka och till slut bestämmer mig för vaginal förlossning och något händer!

Jag skall prata med någon om det, naturligtvis, översätta min förlossningsjournal till engelska och försöka kommunicera med läkare och barnmorskor vad det är jag är orolig över. Och hoppas att någon kan hjälpa mig, eller åtminstone förstå mig.