Frustration

Mentalt är jag överlycklig. Jag är nöjd och tillfreds.

Fast ibland blir det frustrerande. Jag ligger helt utslagen i min säng och dagdrömmer om att gå med soporna, att vika tvätt och köra igång en maskin med mörkt i 60 grader. Jag tänker på att torka av bänkarna och dammsuga och lägga saker på sin plats. Jag funderar på hur vi skall göra på vår uteplats, höstväxter och att slänga allt som blommat ut. Jag tänker på att laga mat och fixa något som alla tycker om, att diska och städa kylskåpet och rensa i frysen och putsa speglarna. Jag drömmer om att byta lakan och sortera ut sexåringens kläder och byta plats på sommar- och höstkläder i min garderob.

Men jag orkar inte. Jag kan inte ta tag i någonting. Jag kan bara ligga här och känna illamåendet komma och gå och tröttheten bestå och fundera på vad jag skulle ha gjort.

Och jag har ju min man och jag har min mamma här för tillfället och de ser ju till att saker går runt och fixas, och det är egentligen inget problem. De kanske lämnar lite mer saker framme på borden och de kanske inte tvättar lika ofta. Men de ser till att sexåringen är ren och får mat i sig och att jag mår okej, och just nu kanske man inte kan begära mer än så?

Jag kanske måste acceptera att det kommer att råda någon form av undantagstillstånd i några månader och koncentrera mig på att vila och äta när jag kan och få i mig tillräckligt med näring och behålla min mat.

Men det är frustrerande. Att önska att man hade orken.